Det har varit en lång vecka för svenska folket. Nu ligger det så att säga redan i sorgens natur, att den tar tid. Men i jämförelse med den organiserade sorgen är den spontana skyndsam.
Den gångna veckan har varit lärorik såtillvida som den för första gången i eget land låtit oss bevittna, vilka fruktansvärda krafter som utvecklas när ett modernt samhälles samlade nyhetsväsen på ett och samma ögonblick sätts i rörelse mot ett och samma mål: att organisera en sorg, att mura en myt.
Det vi då har fått uppleva har inte varit någonting mindre än en diktatur i funktion. Låt vara att det i första hand gällt den publicistiska sidan av en diktatur, men det har varit mycket nog. Det har till och med varit mer än nog. En demokrati som på en så livsviktig punkt sätter sig själv ur kraft bör för en demokratisk människa vara en större källa till sorg än själva landssorgen.
Den i system satta likriktningen kan aldrig ursäktas, allra minst med hänvisning till konvenansens krav. Det finns även vid ett sådant tillfälle som vid en monarks död en respekt som är viktigare än respekten för pieteten, nämligen respekten för demokratin.
Men vem kan påstå annat än att den respekten åsidosätts, när tidningar av skilda åsikter och fördomar i ett så viktigt ögonblick kallblodigt överger sina normala demokratiska funktioner för att engagera sig i en stämningskampanj, där pietet ingår en olöslig förening med offentlig lögn. Den spontana sorgen skall inte angripas, den bör respekteras liksom all äkta känsla. Det är den organiserade sorgen som är avskyvärd, därför att den i grunden är känslolös, lysten och förfalskad.
Den gångna veckan har lärt oss hur sorg kan utnyttjas som sensation och reklam, ja till och med som njutningsmedel. Den har vidare lärt oss att även demokratisk press kan påstå sig tolka folksjälen, när den i själva verket våldtar den. Den stolta synen av Dagens Nyheters Bang som iklädd folksjälen från en lyktstolpe på Norrbro presenterade den nye monarken för Historien bör inte glömmas i sammanhanget.
Men sorgens diktatur har inte endast lagt under sig pressen. Den har också kunnat upplevas på sorgklädda ämbetsverk, där mörkt hyckleri skattats högre än en ljus kostym. Flanören har känt av den på affärsgatorna, där butikerna med tillhjälp av porträtt, flor, flaggor och levande ljus förvandlats till ett slags kommersiella kapell. Radiolyssnaren har till exempel erfarit den, när den i grammofontimmen annonserade foxtrotten ”Då klack det till i Karlsson” byttes ut mot ”Land du välsignade”.
Inte ens världsfederalisten har gått fri! Det förtjänar att bevaras åt eftervärlden att världsfederalisternas soaré den 2 november inleddes med en parentation, där den högsta symbolen för nationen hyllades av representanter för en övernationell åsiktsriktning!
Allt detta kan sägas vara bagateller, men det är i så fall djupt betydelsefulla bagateller, därför att de visar att sorgens diktatur inte blir mindre för att den råkar gästspela i en demokrati. Ingen kan påstå att den bortgångne var världsfederalist. Varför då låtsas som om hans bortgång betydde en förlust för den världsfederalistiska rörelsen?
Ingen kan bevisa att han avskydde ”Då klack det till i Karlsson”. Varför då byta ut Karlsson mot ”Land du välsignade”? Jo, därför att sorgens diktatur kräver det. Och därför att vördnaden för demokratin sätts ur spel så snart vördnaden för monarkin anses kräva det.
Gårdagens republikaner må aldrig så mycket hävda, att det inte existerar någon motsättning mellan folkslottsmonarkin och folkhemsdemokratin. Och det kan vara riktigt, om man med demokrati endast menar en maktteknik eller en regeringsmaskin.
Men en gång betydde demokrati något mer. En gång ägde även demokratin ett andligt innehåll. Den betecknade en känsla och ett sätt att leva, en stil och en värdighet. Den var ett uttryck för individens okränkbarhet.
Är någon ännu villig att skänka demokratin denna mening, då bör det sägas, att den gångna veckan inneburit en svår kränkning av den demokratiska människan, och det är också lätt att säga, vari den kränkningen bestått. Den har bestått däri att en människa upphöjts på allas bekostnad, något för förtjänster hon ägt men mest för förtjänster, som icke tillkommit henne.
Den vanliga människan har upplevt förödmjukelsen att bli övergiven av alla dem, som annars äger fördelen att få föra hennes talan. Så gott som allt offentligt ord har tävlat om att inge henne den föreställningen att med det som hänt kan ingen olycka, den må vara än så stor, jämföras. Ja, hon har rentav ingivits känslan att vad som än drabbade henne just så skulle ingen ha spaltutrymme, tid eller tårar för att kunna sörja med henne.
De krafter som skulle ha återställt de värdiga proportionerna mellan den sörjdes insats i verkligheten och hans gärning sådan psykosen skildrar den har skändligen svikit henne.
Den långa veckan har varit skrämmande lärorik. Dels har den bekräftat det man länge misstänkt, nämligen att folkhemsdemokratin är blottad på känsla för demokratins inre mening. Dels har den visat att monarkins princip nu lika litet som någonsin är förenlig med principen om människans värdighet. Slutligen har den avslöjat att det hos huvudparten av de demokratiska opinionsbildarna i detta land inte finns mer demokratisk instinkt än i en kantsten på Stockholms slotts borggård.
