Romerna har levt i Europa i snart tusen år. De har trakasserats, förföljts, jagats som djur och förklarats fredlösa. I samma veva som EU talar om ökade och tydliga krav på sina medlemsstater, att de måste garantera mänskliga rättigheter för sina romska minoriteter, verkar det som att antiziganismen ökar omkring oss. Att förtrycka sina artfränder verkar vara människans allra största specialitet. I Född fördömd, Romerna – ett europeiskt dilemma, som inspirerats av nationalekonomen och samhällsvetaren Gunnar Myrdals Ett amerikanskt dilemma från 1944 om de svartas situation i rasmotsättningarnas USA, får vi en lektion om ett lands officiella ideal kontra rasism.
Romerna har ett eget språk och en egen kultur. Men de har aldrig haft något eget land. Kan det finnas en större otrygghet än att inte ha en geografisk tillhörighet? Att inte få något pass för att man är någon som ingen vill räkna med? Idag finns romerna spridda över nästan hela världen. I Stockholm blev de synliga första gången år 1512. Som i de flesta andra europeiska länder var det kyrkan som gick i bräschen mot zigenarnas existensberättigande. Prästerna blev snart förbjudna att befatta sig med dessa ”tattare”. Det betydde att varken dop eller begravning kunde komma på tal. Därefter blev de fritt villebråd. Alla zigenare skulle förvisas ut ur landet. De som påträffades därefter skulle slås ihjäl. Men med tiden tycks klimatet ha mildrats något och ungefär 490 år senare erkändes romerna som etnisk minoritet i Sverige.
Under det nazistiska väldet i Tyskland mördades hundratusentals romer. I Hitlers första raslagar slogs det fast att det judiska och det zigenska blodet var artfrämmande för Europa. Men till skillnad från judarna sågs romerna som ganska harmlösa i samhället, då de helt saknade ekonomiskt inflytande och betraktades mest som skräp. Skräp som borde elimineras. Man kan ju i sitt stilla sinne beakta vad det svenska Rasbiologiska institutet haft för inflytande på den tidens attityder mot bland andra romerna, vilka de facto har tvångssteriliserats i massor.
Fortfarande idag lever de vid sidan av, de deltar inte i vårt samhällsliv. De är främlingar, de betraktar oss som främlingar och vi förstår oss inte på dem. De har ingenting att säga till om i samhället. Det betyder att vi inte behöver frukta dem, inte bry oss om dem över huvud taget.
Författaren Irka Cederberg är återhållet arg. ”Hur många hundra år till ska det dröja innan romerna erkänns som fullvärdiga EU-medborgare och ges samma mänskliga rättigheter som alla andra?” Hon ryter till att det är vår skyldighet att lära känna romernas historia och att granska våra egna fördomar. Romerna är ett europeiskt dilemma. Systematiskt berättar hon om läget i Sverige, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Italien, Grekland. Det är inte bara beklämmande. Det är helt otroligt. Med texten framför sig, så kan man faktiskt undra hur hårt man kollektivt kan blunda egentligen?
I Europa lever i dag kanske mer än tio miljoner romer och de flesta under otroligt fattiga förhållanden och med en utbildningsstandard på u-landsnivå. Hur kan vi acceptera det? Hur kan vi lägga deras öden rätt ner bland de rasideologiska argumenten. Jag hoppas att boken, ett resultat av författarens tjugoåriga researcharbete, ska trycka på en startknapp. Och det är på tiden.
Men som bok är Född fördömd skriven ur den utanförstående betraktarens perspektiv, vilket inte dess nerv tjänar på. Jag saknar romska röster. Jag vill ha kött och blod. Jag skulle vilja veta så mycket mer om hur man som människogrupp kan kvala in som den allra mest diskriminerade. Jag vill veta hur dessa människor tänker som ju faktiskt alltid funnits någonstans omkring mig. Hur vill de bli bemötta när vi krockar i arbetslivet, barnens skola, kring grönsaksstånden på torget? Som svenskar, föräldrar, yrkesmänniskor eller som exotiska inslag med rätt att spå? Men mest av allt undrar jag hur lika ”oss” de måste bli för att inte bli fördömda.
