Det var vid ett möte med brittiska fackföreningsledare som Barroso ”målade upp en apokalyptisk vision där europeiska demokratier kollapsar på grund av skuldsättning”, enligt EU Observer.
Fast Barroso refererade till länder i södra Europa är det, med tanke på sammanhanget, svårt att inte också sätta hans uttalanden i samband med den nödbudget den brittiska högerregeringen nyligen presenterade.
Varningar för att ”Storbritannien kan stå inför en grekisk situation om vi inte agerar snabbt”, har varit stapelvara i den konservative finansministern George Osbornes retorik, konstaterar The Guardian.
Budgeten syftar till att med kraftiga åtstramningar eliminera budgetunderskottet på fem år, och målet är att det ska göras till 80 procent genom nedskärningar och bara till 20 procent genom skattehöjningar.
För Daily Telegraph förklarade en anonym regeringstjänsteman att:
– Alla som tror att utgiftsöversynen bara handlar om att spara pengar missar poängen. Detta är en unik chans att omvandla statens sätt att fungera.
Vare sig Barroso främst riktade sig till en brittisk publik eller inte fäller en tjänsteman på den nivån knappast en så anmärkningsvärd kommentar utan att den är genomtänkt, vilket lämnar uppgiften att tolka den. Speglar den en uppriktig oro? Är avsikten att bidra till panik och ”krismedvetande” för att underlätta genomdrivandet av nedskärningarna?
Ska man kanske även se den som en varning, med tanke på att den riktades till fackföreningsledare, för att om motståndet blir för omfattande – en europeisk protestdag med strejker och demonstrationer planeras till den 29 september – kan regeringarna välja mer auktoritära medel för att genomdriva politiken?
Journalisten Naomi Klein – och Arbetaren – varnade redan tidigt 2008 för att en på finanskrisen följande skuldkris skulle utnyttjas för att trumfa igenom nyliberala program som annars varit politiskt omöjliga. Bland de typiska varningstecken som hon identifierar i boken Chockdoktrinen kan man direkt bocka av skapandet av en krisstämning. Uttalandet från den brittiske tjänstemannen exemplifierar ett annat – tendensen att se en kris som någonting ur den nyliberale reformmakarens perspektiv positivt, en ”chans”.
En av hennes andra slutsatser är just att nyliberal ekonomisk politik tenderar att åtföljas av en inskränkning i demokratin – antingen direkt auktoritära regimer, eller, i det mildare fallet, att normala parlamentariska procedurer kringgås genom snabbehandling av förslag, styre via regeringsdekret eller liknande – något som Spaniens regering nyligen hotade med då landets fackföreningar motsatte sig nedskärningar i välfärden.
Ungerns nyvalda högerregering utannonserade nyligen ”ett nytt ekonomiskt system” och ”grundläggande förändringar”, helt utan täckning i dess valprogram. Företagsskatten ska sänkas från 19 till 10 procent och den tidigare progressiva inkomstskatten ska ersättas med en platt skatt, ett klassiskt nyliberalt förslag.
Vidare ska bland annat pensioner, avgångsvederlag och offentliganställdas löner sänkas, de sistnämnda med 15 procent. Fascistpartiet Jobbik har accepterat programmet utan invändningar.
I Rumänien planerar regeringen, i enlighet med krav från IMF, att stänga mellan 150 och 200 av landets 435 offentliga sjukhus. Sjukvårdssystemet befinner sig redan i kris och landet upprördes i maj av ett fall där ett åtta månader gammalt barn dog efter att ha skickats hem på grund av att sjukhuset redan var överfullt.
Samtidigt presenterade finansanalytikerna Boston Consulting Group nyligen en rapport som visar att världens rikaste invånare ökade sin nettoförmögenhet med 11,5 procent förra året, till 111,5 triljoner dollar. De privata investerarna har nu tagit tillbaka mer än hela förlusten de gjorde under 2008. I Europa var ökningen 8 procent, till 37,1 triljoner – vilket i reda pengar räknat är mer än i någon annan region av världen.
Detta ger perspektiv på en artikel i Wall Street Journal den 21 juni, som refererar till rykten om att Spanien snart kan behöva be om hjälp ur EU:s enorma nya Stabilitetsfond.
Artikeln påpekar att ”banker från Euroländerna har 1,58 triljoner dollar utstående till Grekland, Irland, Portugal och Spanien […] så stabilitetsfonden är i själva verket avsedd att lindra plågorna för Europas banker”.
Den citerar också den internationella finansbyrån Cantor Fitzgeralds nyhetsbrev:
”Argumentet att Stabilitetsfonden är utformad för att hjälpa länderna i Eurozonen är att behandla alla medborgare i Europa och hela världen som naiva dumbommar. Den snickrades ihop för att hjälpa de ledande europeiska bankerna.”
En logisk slutsats är att även de nedskärningsprogram som utgjort villkor för lånen i slutänden syftar till ”hjälpa de ledande europeiska bankerna”, och samma resonemang borde gälla även för IMF:s stödpaket till olika östeuropeiska länder.
Nedskärningarna syftar i slutänden till att rädda kapitalintressen som redan klarat sig mer eller mindre helskinnade genom krisen.
Om fler än finansanalytikerna inser det, samtidigt som konsekvenserna blir påtagliga i människors liv, är det
kanske inte otänkbart med en utveckling som hotar de demokratier vi känner
i dag.