Ilskan växer mot BP efter oljekatastrofen, i takt med att uppgifter om företagets bristande säkerhetsåtgärder (se Arbetaren Zenit nr 24/2010) och planer på att gå vidare med normal utdelning till aktieägarna kommer i dagen. Men kritiken missar det viktigaste målet, hävdar organisationen Transition Milwaukee i en debattartikel i nättidningen Energybulletin:
”Naturligtvis är BP ett girigt storföretag som bara tänker på aktieägarnas vinster. Det behöver inte ens påpekas”, skriver miljögruppen men betonar att den intressanta frågan är ”varför var det lönsamt för BP att borra ute på djupt vatten till att börja med?”
Svaret ligger i Peak Oil, eller på svenska Oljekrönet/Oljetoppen, vilket är det faktum att världens oljeproduktion kommer att nå en maximal nivå och därifrån börja falla, oavsett hur stor efterfrågan det finns.
En orsak till Oljekrönet är rent geologisk: från en nyupptäckt källa sprutar oljan upp av sig själv, men allt eftersom den töms krävs allt mer energi, och så småningom metoder som vatteninsprutning, för att pumpa upp den till ytan. Men en annan av orsakerna är ekonomisk: oljebolagen tenderar att först exploatera de mest lättillgängliga källorna, för att därefter gradvis ge sig på källor i otillgängliga eller politiskt instabila områden, djupt under havet, under arktiska isar, eller där oljan är förorenad, trögflytande eller uppblandad med sand (tjärsand).
– För de bästa fälten, i Mellanöstern, under den bästa delen av deras livstid, kostar det omkring en dollar att utvinna ett fat. För en djuphavsplattform kostar det 25–30 dollar. Att smälta fram olja ur tjärsand kostar 40–50 dollar, förklarar Kjell Aleklett, fysikprofessor vid Uppsala Universitet och en av världens ledande Oljekrönsaktivister.
Det innebär att allteftersom bolagen tvingas övergå till sämre källor kommer oljans pris att pressas upp även om produktionen fortfarande förmår möta efterfrågan, enbart på grund av att utvinningskostnaderna ökar.
Men de sämre källorna är inte enbart dyrare att exploatera. De är ofta också mer riskabla – som exempelvis borrning på djupt vatten, vilket var vad Deepwater Horizons ägnade sig åt. I andra fall handlar det inte längre om risker utan om garanterade miljöskador, som vid utvinningen ur Kanadas tjärsand.
Problemet är att världens kvarvarande oexploaterade fyndigheter undantagslöst hör till den mer besvärliga sorten, och i den mån nya fortfarande upptäcks – mängden olja i nyupptäckta reserver har varit lägre än förbrukningen varje år sedan 1982 – hör de också nästan alltid till den kategorin. De mer lovande områdena har helt enkelt redan finkammats efter olja. Brasiliens nyupptäckta jättefält – som fick president Lula att utbrista ”Gud är brasilian” – ligger till exempel på ännu större djup än de i Mexikanska golfen.
– Största delen av produktionen idag sker på land, men produktionen från existerande fält minskar med runt 6 procent varje år. Därför har oljebolagen tvingats ge sig ut på djupt hav trots att tekniken ännu inte är riktigt utprovad. Det handlar om väldigt extrema förhållanden, säger Kjell Aleklett.
– Deepwater Horizons borrade 1500 meter under havet, där trycket är 150 gånger vad det är vid havsytan. Ett annat borrhål i Mexikanska golfen ligger 2100 meter under ytan, och går sedan ytterligare 6600 meter under botten. Sammanlagt är det mer än Mount Everests höjd. Man har chansat trots att man inte kan göra detta på ett riktigt säkert sätt.
För oljebolagens del innebär detta troligen att de kommer att behöva ta mer omfattande försäkringar, eller kalkylera med eventuellt höga ersättningskrav vid olyckor – något som i sig kommer att bidra ytterligare till högre priser. För de som bor i områden där utvinningen sker kan konsekvenserna uppenbart bli betydligt mer kännbara.
BP gav själv ett lugnande besked i en nyutgiven rapport, ”Statistical Review of World Energy 2010”.
Enligt denna ligger Oljekrönet så långt fram i tiden som 2045, en till och med mer optimistisk prognos än OPEC:s, som gissar på 2030. Men själva fenomenets existens är alltså numera allmänt erkänd även av oljeproducenterna själva. En färsk rapport från det amerikanska försvarsdepartementet, å andra sidan, förutspår ”allvarlig oljebrist” redan 2015.
Inte desto mindre understryker BP-rapporten att lagstiftarna måste släppa utvinningen av djuphavsolja fri med så lite regleringar som möjligt, eftersom ”det är där reserverna finns”.
Åtminstone för tillfället har dock exempelvis Norge ställt in alla nya borrprojekt på djupt vatten, inklusive dem i Arktis, ett av de områden som det satts störst förhoppningar till vad gäller världens framtida oljeförsörjning.
Samtidigt som katastrofen i Mexikanska golfen kan ses som ett förebådande av fler liknande miljökatastrofer i framtiden, påpekar debattören Gail Tverberg att den också kan bli en vändpunkt i den allmänna debatten.
Hon menar att den aktualiserar flera angelägna frågor: kan näringslivet verkligen förväntas reglera sig själv? Kan vi lita på att det finns teknologiska lösningar på alla viktiga problem – med tanke på flera månaders misslyckande att lösa en till synes så enkel uppgift som att täppa till en läckande källa? Kan vi lita på att de oljetillgångar vi räknat med verkligen går att utnyttja?
