När ni läser det här har svenska hamnarbetare precis avslutat en veckolång hamnblockad mot gods till och från Israel. Israels bordning av Frihetsflottiljen för en månad sedan verkar ha förskjutit perspektiven för många miljoner människor. Det är numera ganska utsiktslöst för de israeliska makthavarna att försöka smutskasta och angripa alla som fördömer den brutala isoleringen […]
När ni läser det här har svenska hamnarbetare precis avslutat en veckolång hamnblockad mot gods till och från Israel. Israels bordning av Frihetsflottiljen för en månad sedan verkar ha förskjutit perspektiven för många miljoner människor. Det är numera ganska utsiktslöst för de israeliska makthavarna att försöka smutskasta och angripa alla som fördömer den brutala isoleringen av Gaza eller kräver en oberoende internationell utredning av attacken mot biståndskonvojen.
Men larmet från omvärlden har tonat ut många gånger tidigare, och Israels regering verkar kallt räkna med att hård retorik även denna gång ska följas av storpolitisk handlingsförlamning. Därför fokuserar man i stället krafterna på att underminera och svartmåla alla praktiska solidaritetsinitiativ för Gazas befolkning.
Av det skälet hamnade även Hamnarbetarförbundets företrädare i skottgluggen efter att vårt blockadvarsel blev känt. Det hela eskalerade sedan successivt och den gångna veckan var en lätt surrealistisk upplevelse. En ansenlig mängd upprörda brev, telefonsamtal och e-post från totalt okritiska Israel-supporters har landat hos hamnavdelningarna runtom i landet.
Avsändarna är olika, tonfallet och de religiösa eller ideologiska förtecknen skiftar, men kritiken är oftast identisk med den som framförts av Israels ambassad. Kort sagt vill samtliga av den israeliska regeringens anhängare att vi, en simpel intresseförening för svenska stuveriarbetare, ska ge fullkomligt fan i att ta ställning i Gaza-frågan. Några har deklarerat att vårt ”ensidiga” ställningstagande mot Gaza-blockaden i själva verket är en stödyttring för islamistiska Hamas.
Israel kan inte längre vinna omvärldens sympatier för sin kolonialpolitik, men verkar nu i stället kämpa för att i alla fall hålla omvärlden håglöst passiv, rädd för att sammanlänkas med terrorstämplade organisationer. Man gör stora ansträngningar för att avleda uppmärksamheten från den enkla och oacceptabla grundproblematiken: Israel har nu i över tre år kollektivt bestraffat 800 000 barn i Gaza för att, enligt egna utsagor, komma åt ett politiskt parti i området.
Någon av alla journalister som hört av sig frågade om hamnarbetarnas ställningstagande mot Gaza-blockaden verkligen kunde betraktas som fackligt.
Jag sade att vi helt nyligen fördömt och som medlem i hamnarbetarinternationalen IDC utövat påtryckningar mot Costa Ricas regering. Denna har med polisiärt våld avsatt, fängslat och ersatt det stridbara hamnfackets demokratiskt valda ledning. Ingen svensk journalist skulle ifrågasätta att detta är en brännande internationell facklig fråga.
Men om Israels regering använder militära medel för att utradera hela Gazas hamnnäring, ställer våra yrkeskollegor utan försörjning,
isolerar de 1,5 miljoner palestinierna i området så att arbetslösheten skenar mot 80 procent, och krossar grundförutsättningarna för fackligt arbete, då är motståndet plötsligt politiskt?
Det är en märklig paradox att de som upprörs över Ship To Gaza, hamnaktioner och andra gräsrotsinitiativ mot Gaza-blockaden, samtidigt understryker hur betydelselösa de är. Jag kan inte annat än misstänka att även de känner att någonting sakta håller på att hända. Solen skiner under en av junis sista dagar och vi har nyligen fått veta att de turkiska hamnarbetarna inte heller tänker hantera israeliska fartyg.