I början av juni öppnade Anthony Romero en konferens för amerikanska vänsterliberaler med orden ”jag är äcklad av den här presidenten”.
Detta är inte en av Barack Obamas vanliga kritiker som talar, inte en republikansk senator eller en aktivist från den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen. Anthony Romero är chef för medborgarrättsorganisationen ACLU, själva kärnan i den Bushkritiska rörelse som motsatte sig den förra administrationens drakoniska och rättsosäkra åtgärder i kriget mot terrorismen. Romero ger uttryck för en frustration som är djupt känd i det progressiva USA.
När Barack Obama kampanjade talade han ofta om att normalisera USA:s relation med omvärlden. Den paranoida inställningen till arabvärlden skulle rättas till. ”En del av mitt jobb som nästa president är att bryta den rädslans feber som den här administrationen har utnyttjat”, sade han vid ett tillfälle, bara ett år innan valet.
En av Obamas första åtgärder som president blev också att beordra stängningen av Guantánamo Bays fångläger. Detta betraktades som någonting betydelsefullt, en skarp sväng bort från Bushdoktrinen. Förra sommaren talade Obama i Kairo, där han vände sig till hela den muslimska världen och vädjade om försoning under devisen ”en ny början”. Mycket retorik. Än så länge få konkreta åtgärder.
Fånglägret på Guantánamo har fortfarande inte avvecklats. Att göra det visade sig vara inrikespolitiskt omöjligt, när allt fler republikaner varnade väljarna för att alla de fångar som inte kunde återvända till sina egna länder skulle komma att sättas i land i USA. Stängningen av Guantánamo Bay fick stå tillbaka för sjukvårdsreformen. Kompromisser ska utarbetas, men frågan har inte aktualiserats igen.
En viktig del av den kampanj som lyfte fram Barack Obama till Ovala rummet var en koalition av sociala rörelser med verkliga samhällsförändrande ambitioner. Den entusiasmerande Obama, med en bakgrund som gräsrotsorganisatör i Chicago, representerade någonting helt nytt i amerikansk politik. I den här rörelsen finns idag en djup besvikelse över Obamas uteblivna policyförändringar, inte bara i relation till de militära operationerna i Afghanistan och Irak, utan också i den oförändrade synen på individens rättigheter. Personer som hamnar i det internationella antiterrorsystemet av CIA-fängelser och amerikanska baser i utlandet är precis lika rättslösa i dag som de var under Bush.
Kritiken mot Obama handlar inte bara om att USA bör välja en annan väg i framtiden. Bland intellektuella och aktivister på vänsterkanten har det funnits en förhoppning om att kunna göra upp med det förflutna. För många representerar Bushtiden ett öppet sår, då USA begick oförsvarbara brott mot de mänskliga rättigheterna.
En kort tid efter att han svurits in som president fick Obama frågan om det var aktuellt att åtala representanter från Bushadministrationen för tortyrbrott, begångna på Guantánamo eller i det världsomfattande nätverk av hemliga fängelser som George Bush byggde upp. Obamas svar var att han föredrar att ”se framåt, inte bakåt”.
Samtidigt förbereds ett åtal mot den unge soldaten Bradley Manning. Manning anklagas för att vara läckan som spred den så kallade ”collateral murder”-videon, ett filmklipp från Irak som visar hur besättningen ombord på en Apachehelikopter skjuter mot och dödar civila.
Detta tar de allt mer desillusionerade, före detta Obamasupportrarna upp som två tydliga exempel på hur den här administrationen inte alls har brutit med Bush-eran. Obama ger immunitet till dem som utförde flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt slår han hårt mot så kallade ”whistle blowers”, de personer som lägger amerikanskt övervåld i öppen dager.
