Det är många EU-förespråkares dröm – att hela unionen ska föra en gemensam utrikespolitik gentemot andra politiska giganter som USA, Ryssland och Kina.
Men det finns stora risker att demokratin inom EEAS och därmed inom EU kommer att få stryka på foten.
Än är det inte fastställt hur besluten inom EEAS ska tas. Vem ska bestämma vad hela EU ska tycka i internationella frågor: Kommissionen, EU-parlamentet eller medlemsländernas regeringar? Och hur ska så många olika medlemsländer inom EU kunna enas i en fråga där det finns uppemot 27 politiska agendor?
Det framtida arbetet kommer troligen att bli för tungrott för att effekterna ska bli de önskvärda – att EU kan få en mäktig röst i världen. EU är en marknadsunion och inte i grunden ett politisk samarbete. De 27 medlemsländerna kan samsas när det rör sig om handel. Men redan nu är det tydligt att det kommer att bli ett omöjligt uppdrag att enas i politiskt känsliga frågor.
Trots att organisationen av EEAS inte är färdig finns dess högste representant redan på plats: Catherine Ashton, socialdemokratisk britt, baronessa och tidigare kommissionär.
Under veckan sade utskottet för utrikespolitiska frågor, samt EU-parlamentet, ja till att de tusentals topptjänstemännen som ska anställas tillsätts enligt meriter och inte nationell tillhörighet – en enkel fråga kan tyckas.
Men den har tagit lång tid att avgöra då det finns farhågor att om ett så mäktigt politiskt organ anställer tjänstemän från endast ett fåtal EU-länder kan det påverka utgången av arbetet. Och det viktigaste kvarstår: Hur ska besluten tas inom EEAS? Med effektivitet eller demokrati? Dessa två är tyvärr oftast politiska motpoler.
Om demokrati får styra inom EEAS vore konsensus eller en tre-fjärdedelsmajoritet en rimlig målsättning, som inleds med diskussioner och förhandlingar mellan samtliga medlemsländer. Resultatet kommer att bli väl grundat hos alla parter, men det kommer att gå långsamt. Långsam utrikespolitik är lika med en politisk förlust – ett sent uttalande eller agerande och den politiska effekten går förlorad. Men hur ser alternativet ut?
Risken är överhängande att EU:s tre giganter: Tyskland, Frankrike och Storbritannien kommer få mer att säga till om än de övriga medlemsländerna. Den interna hierarkin inom EU har alltid sett ut så här: Tyskland och Frankrike, som de två grundnationerna för det europeiska samarbetet, har legat på topp tillsammans med den militära stornationen Storbritannien. Likt FN:s säkerhetsråd, kommer säkerligen ett lika odemokratiskt system att upprättas inom EEAS, där permanenta medlemmar har mer att säga till om än andra. Odemokratiskt men effektivt.
EU har aldrig varit, och kommer aldrig bli, en tillräckligt politiskt enad grupp medlemsländer för en enad utrikespolitik. Problemet med EEAS existens är att EU är ytterst intresserat av det kapitalistiska projekt som unionen utgör.
Det handlar om marknaden; den fria rörligheten bland varor, pengar, människor och tjänster. Där kan 27 länder samarbeta mot målet att maximera sin ekonomiska vinst genom handel. Inom utrikespolitiska frågor är målet inte lika konkret.
Problemet som möter medlemsländerna är att den som uttalar sig i politiskt känsliga frågor kan stöta sig med handelspartners vilket i framtiden kan komma att straffa sig. Och vem kommer att vilja riskera det när ekonomisk vinst står på spel? Inte ett enda land inom EU.
