Tillåt mig presentera Premo, alias premodern tidningsdistribution:
På företagets lokala anslagstavlor kan man teckna sig för biljetter till cirkus Brazil Jack i höst. Det är väl tänkt att vi ska hisna inför trapetskonster och skratta åt clowner tillsammans med företagets chefer. Det kunde möjligen låta som ett trevligt initiativ om det inte vore för den 30-procentiga lönesänkning som just drabbat mig och mina arbetskamrater som en snyting.
Vi är omkring 50 personer som delar ut morgontidningar och tidskrifter till abonnenter i stadsdelen Vasastan i Stockholm. Utdelningsdistrikten för varje bud omfattar ett eller ett par kvarter.
Den 13 december 2009 presenterade Premo genom regionchef detaljerna i en omorganisation av utdelningen. Dittills hade utdelningsdistrikten schemalagts till i genomsnitt 1,75 timme. Erfarna bud gick två sådana så kallade trakter per natt på i snitt 3,5 timme. I den nya organisationen fick ett bud en trakt på i genomsnitt 2,5 timme. Förlusten blir alltså en timme per natt eller 28 procent, med motsvarande neddragning av lönen.
För de bud som arbetat sju dagar i veckan blir lönesänkningen än mer dramatisk: 39 procent i genomsnitt. Det handlar om 3000– 5500 kronor mindre per månad.
Konsekvensen av försämringen av arbetsvillkoren är att den a-kassegaranti som många kvalificerat sig för inte längre ens principiellt är möjlig för någon. Vi är alla utkastade ur detta trygghetssystem. Med detta har omorganisationen blivit en politisk utmaning av första rang, som borde gett Premo kalla fötter.
Men hur kunde det gå så här illa? Tidigt bad vi företaget att få bilda en referensgrupp som skulle få del av planläggningen och där vi skulle kunna ge våra erfarenheter och på så sätt påverka utformningen av det nya systemet. Efter en tid fick vi veta att något sådant inte var aktuellt inom Premo.
När de drabbande detaljerna i omorganisationen så småningom presenterades efterlyste vi Premos motiv för omorganisationen – varför denna kraftiga försämring av våra arbetsvillkor? Regionchefen framförde det sanslösa påståendet att ”omorganisationen tillkommit för att tillfredsställa budens önskemål”.
Ett halvår senare förklarade Premos vd att förändringen genomförts för att företaget såg sig tvingat till det av ekonomiska skäl. Men vi gav oss inte. På ett möte med driftchefen efterlyste vi den ekonomiska kalkylen. Han svarade att det handlar om detaljer i transportplanen och att detta bara kan tas upp i Premos styrelse, där fackets representant sitter under tystnadsplikt.
Vi försökte slutligen själva beräkna den ekonomiska effekten av omorganisationen vid vår filial. Den pekar på en vinst för Premo på tre till fyra procent, vilket enskilda bud alltså får betala med en lönesänkning på 30–40 procent. Vi fick vidare fram att vinsten inte kommer från ett effektiviserat traktsystem. I stället rör det sig om en ogenerad tidsstöld: på filialen packas samma mängd tidningar som tidigare, men det noteras till en kortare tid.
Vi har alltså på alla sätt försökt komma till tals med företaget, men ständigt misslyckats – vad är det som pågår? Nyligen meddelade driftchefen att ”på grund av den stora nedgången i upplagan under sommarperioden kommer vi att reducera traktarbetstiden med fem minuter per timme på vakanta trakter.” Ytterligare åtta procents lönesänkning.
Det ser ut som ett brott mot gällande avtal som inte konstruerats på basis av upplagestorlek. Men någon förhandling med facket kring detta komplex inväntas inte. Premo kör på som om facket inte fanns. Hur kan ett företag som Premo introducera radikalt försämrade arbetsvillkor utan att säga upp gällande avtal?
Jämför med följande mål i arbetsdomstolen 1984. Det gäller en tvist mellan Kommunalarbetarförbundet och Malmöhus läns landsting. Vid en omorganisation på ett sjukhus blev tjänstgöringstiden för heltidsanställd personal 93 procent av heltidstjänstgöring.
Domstolen fann att arbetsgivaren obehörigen skilt arbetstagarna från deras heltidsanställningar. Arbetsgivaren ålades därför att betala skadestånd till arbetstagarna och förbundet.
Av protokollet framgår det att arbetsgivaren är skyldig att kalla till förhandling med den fackliga motparten i en lönetvist med arbetstagare. Om tvisten då inte löses ska arbetsgivaren väcka talan inför arbetsdomstolen. Detta är i korthet den svenska modellen på arbetsmarknaden.
Vår arbetstidsförkortning är mycket värre än Malmöfallet – en nedgradering från 50–60 procent till 37 procent av heltid. Jag har inte hört att Premo kallat till förhandling. Och alltså inte heller att facket har ställt några krav som företaget sedan avvisat och väckt talan mot i arbetsdomstol.
Mönstret? Vi befinner oss i en situation där företaget Premo genomfört en drastisk lönesänkning.
Transportfacket har inte väckt talan mot Premo i arbetsdomstolen för tvist om gällande avtal. Det har man inte ansett sig kunna göra. Den enda slutsats vi tycker oss kunna dra är att det saknas lagliga möjligheter att stoppa Premos ångvält.
Den svenska modellen? Den har Premo brutit sönder, både till andan och bokstaven. För oss har företaget förverkat all moralisk rätt i situationen. Säg mig vilken rätt vi har gentemot Premo.
