I sitt tal under Almedalsveckan berättade Fredrik Reinfeldt för sina supportrar att Moderaterna inte bara är Sveriges enda arbetarparti utan att man också står upp för ”vanligt folk” till skillnad från motståndarna som ”byggt sig samman” med ”särintressen”. Särintressen som ”alltid sätter det ena framför det andra” och ”aldrig är nöjda”. Redan förra året på […]
I sitt tal under Almedalsveckan berättade Fredrik Reinfeldt för sina supportrar att Moderaterna inte bara är Sveriges enda arbetarparti utan att man också står upp för ”vanligt folk” till skillnad från motståndarna som ”byggt sig samman” med ”särintressen”. Särintressen som ”alltid sätter det ena framför det andra” och ”aldrig är nöjda”.
Redan förra året på samma plats återupplivade Göran Hägglund Ny Demokratis gamla paroll ”verklighetens folk” i sitt tal. Vilka är då ”vanligt folk” respektive ”verklighetens folk”? Reinfeldt säger i en intervju att när han pratar om vanligt folk så menar han de som inte organiserar sig för särintressen, och Göran Hägglund pratar om ett folk som har fullt upp med att få sina liv att gå ihop.
I båda fallen lyfter man fram medborgare med hus som arbetar och sliter och som varken har tid eller intresse för teorier, ideologier och politik. Ett fogligt folk som finner sig i ökade klassklyftor och ett hårdare samhälle.
I en annan intervju hävdar Reinfeldt att både han själv, Anders Borg och Sven Otto Littorin just är ”vanligt folk”. Och visst har han försökt, till exempel genom att utnämna falukorven till sin bästa råvara, Abba och Magnus Uggla som favoritmusik och med Moderaternas interna guide för hur medlemmarna ska klä sig som vanligt folk.
Enligt Statistiska Centralbyrån så arbetar pappan i den mest vanliga svenska familjen inom industrin och mamman inom vården. Jag som just nu arbetar som processoperatör på ett läkemedelsföretag och min sambo som är anestesisköterska borde alltså tillhöra det ”vanliga folket”.
I fjol blev jag arbetslös då mitt vikariat på mitt tidigare jobb inte förlängdes. Chefen hade sagt att jag med stor säkerhet skulle bli fast anställd, men när jag begärde föräldraledighet så påpekade hon argt att jag just bara hade ett vikariat. Visst sa hon att jag hade rätt till föräldraledighet men att jag borde tänka en extra gång om jag vill få förlängt.
Jag tog ändå ledigt för att vara hemma med min son. Men så kom också dagen då vikariatet gick ut och den fasta tjänsten uteblev. Man skyllde på krisen och plötsligt befann jag mig i det ”vanliga folkets” motsats: ”utanförskapet” som under 2009 uppgick till en miljon människor.
Det blev tuffare att, med Hägglunds ord, ”få livet att gå ihop” med en sänkt
a-kassa. Men det hade varit värre om jag gått ur den när regeringen chockhöjde avgiften. Jag hade tur och slapp få någon jobbcoach som skulle göra ”folk” av mig och som skulle peppa mig till att konkurrera med de cirka 8 procent som är arbetssökande.
Efter drygt ett halvår fick jag ett nytt jobb inom bemanningsbranschen och fick än en gång känna på osäkra arbetsförhållandena. Nu tillhör jag ”vanligt folk” igen, men är inte nöjd. Därför skriver jag krönikor, uppträder för ”särintressen” och skriver låtar där jag lyfter fram det som är fel.
För i det här samhället är det skillnad på folk och folk. Med regeringes retorik där man vill ställa ”vanligt folk” mot det så kallade ”utanförskapet” så ökar trycket på de ”ovanliga”. Det är med en sådan politik man vill vinna valet i höst.