På Prides huvudkontor i Stockholm är det mindre än två veckor kvar till invigningen. Lokalen står tom, solen steker in genom ett glastak och luften står helt stilla.
– Vi har fortfarande en massa att stå i, men eftersom alla arbetar ideellt med Pride väljer många att jobba hemifrån, säger Pär Wiktorsson, Prides ordförande sedan mars i år.
Pride är hbtq-festivalen som samlar människor från Sverige och utomlands under sju dagar. Mest märks dagsparaden som går genom Stockholms gator, men Pride har även ett eget festivalområde inom Pride park, samt Pride house som huserar på Kulturhuset där det arrangeras diskussioner, seminarier och workshops.
Den 13 juli skrev Jesús Alcala, kulturskribent och tidigare ordförande för Amnesty, ett kritiskt debattinlägg om Pride. Och han är inte ensam i kritiken. Den grundar sig i att festivalen har blivit ett kommersiellt jippo som saknar det politiska ifrågasättandet av det förtryck som pågår i Sverige och runt om i världen mot hbtq-personer.
– Vi tar det förtrycket på största allvar. Men vi har fest för att fira våra rättigheter. Som förening driver vi inte sakpolitiska frågor. Det viktigaste för oss är att ansluta så många som möjligt som kan driva sina egna frågor under Pride. Och i Pride house sker många viktiga diskussioner. Samtidigt har vi roligt och det kommer jag aldrig att be om ursäkt för, säger Pär Wiktorsson.
Men hur roligt kan man ha det egentligen, när man vet om hur det ser ut på andra platser i världen för hbtq-personer?
– Man ska inte bara ha roligt utan minnas varför vi firar Pride. Men vi ska också ha roligt just för att vi kan. Vi intar det offentliga rummet för dem som inte kan det.
Under en vecka i maj pågick Baltic Pride i Litauens huvudstad Vilnius. Paraden höll på att stoppas flera gånger av parlamentsledamöter, högerextremister och andra homofientliga individer.
Men till slut genomfördes paraden, som kunde gå 500 meter mellan gallerstängsel som skyddade deltagarna mot sten och avföring som kastades emot dem. Det internationella stödet för Pride och homorättigheter sägs har påverkat Litauen att genomföra paraden.
Vid universitetet i Lund arbetar queerforskaren Jens Rydström som ser det internationella stödet kring Pride som exempel på opinionsbildning. Han var med om den rörelse som fanns innan Pride kom till Sverige 1998.
– Under 1990-talet pågick frigörelseveckan, en politisk manifestation för att synliggöra hbtq-personer i samhället. Vi hade demonstrationer på gator och torg men det var inte samma sak som Pride. Det känns lite ålderdomligt att se tillbaka på med ett queerhistoriskt öga, säger Jens Rydström och skrattar.
Vilken sorts opinionsbildande funktion har Pride haft, tror du, sedan 1998? Hur politisk är den?
– Det är som med frågan om hönan eller ägget – vad kom först? I min forskning kring partnerskapslagen tror jag att Pride kan ha betytt en del. När kända går ut och står för en sak påverkar det opinionen. Och Pride har varit en kaxig tillställning också. För några år sedan bjöd Pride in alla partiledare till debatt. Då kunde inte dåvarande statsminister Göran Persson komma. Då lämnades socialdemokraternas stol tom under diskussionen. Ingen kunde eller fick ersätta honom enligt Pride, och det är ganska kaxigt faktiskt.
Historiskt sett kom Pride till Sverige 1998. Då arrangerades Europride i Stockholm och gatorna fylldes av en parad som aldrig sett sin like. Man marscherade bland annat till Skansen, något som då ansågs provokativt.
– Man invaderade faktiskt gatorna. Man intog Skansen och andra institutioner som ansågs och fortfarande anses som väldigt heteronormativa. Men i och med festen hände något. Under 1980-talet handlade homosexualitet om den manliga sexualiteten. Aids satte prägel på debatten. Men så kom 1990-talet och då hamnade festen i fokus istället.
Men till vilket pris har festen hamnat i fokus? När Arbetaren Zenit pratar med transmilitanta brigaden i Göteborg säger deras representant Lasse Långström:
– Jag känner bara: inte i mitt namn. De har med snuten i paraden, det är ett enormt alkoholfokus och de har mängder med reklam från företag. Ett sådant hbt-kollektiv vill jag inte ingå i.
Transmilitanta brigaden är aktivistgruppen som har startat transorganiseringen i Göteborg och har synts på de flesta tillställningar med och av aktivister runt om i Sverige. Aktivismen är något Lasse Långström saknar i Pride.
– Jag har varit med på Pride i Stockholm också. Då höll jag i workshops i Pride house. Det enda jag kände var att jag inte ville vara där. Alla arbetar gratis, och de som tjänar på det är företag och politiker som vill synas.
Förutom de offentliga personer som skapar uppmärksamhet kring festivalen har Pride också ett tema kring vilket aktiviteter är tänkta att kretsa. För årets Pridefestival är temat makt.
– Jag gillar temat men jag undrar hur de tänker förvalta det, säger Lasse Långström och tillägger att det enda positiva med Pride är att vissa reagerar och anordnar alternativa festivaler. Prides egna fokus räcker inte till för alla, säger han och fortsätter:
– Deras fokus är att alla ska få en plats i ett skittråkigt heterosamhälle. Fokus borde istället ligga på solidaritet med andra sociala rörelser, på att bilda en intersektionell kampenhet. För som i andra sammanhang håller kapitalismen på att äta upp vår kamp. Riktig frigörelse avväpnas om man välkomnas in i finrummen.
Tror du inte att Pride bidrar med något positivt i opinionsbildande syften, att vissa med homofoba drag kanske tycker att ”de är ju precis som oss”?
Lasse Långström väntar lite med att svara.
– Jag vill ju vända på det där. Jag vill att den som ser paraden ska tänka att ”jag är ju som dem”, och inse att förtrycket även inbegriper dem. När staten påtvingar oss ett kön så är det inte bara hbtq-personer som lider, utan även ”heterosexuella”.
På Pride-kontoret i Stockholm verkar Pär Wiktorsson van vid kritiken och svarar att de positiva krafter som finns inom vanligtvis homofoba miljöer måste stöttas.
– Vi har med gaypolisen för att de som finns ska få stöd. Det har skett otroligt mycket sedan Stonewallupproret 1969 där protesterna riktades mot just polisen.
Om kritiken mot att Pride skulle pådyvla en assimilering mot det heteronormativa livet, med tvåsamhet och äktenskap, säger han:
– Alla som är med i Pride vill absolut inte leva i tvåsamhet. Poängen är att alla ska få leva som de vill, i tvåsamhet, i äktenskap eller hur man vill.
Pär Wiktorsson sitter i sammetssoffan på huvudkontoret och verkar kolugn inför veckorna som kommer. Och även inför framtiden.
Vad ser du för sorts Pride om tio år?
– Då hoppas jag att Pride innebär en större fest och för alla. Alla rörelser som antirasism-rörelser, organisationer för funktionshindrade och inte bara hbtq-rörelser. Jag önskar att det blir en större gemensam fest. Det skulle jag tycka vore roligt.
