När Jyoti Basu, ledare för världens mest långlivade folkvalda kommunistregering, dog i våras samlades sörjande anhängare för att bevittna begravningskortegen. Som tungviktare i Communist Party of India (Marxist), CPI(M), dominerade han landets vänsterpolitik i hela 23 år som delstatsminister i Västbengalen, en av Indiens mest folkrika stater.
Uppvisningen av åldrande statsmän på partiets podium när kistan passerade ansågs i lokala medier symbolisk för partiets behov av förnyelse. Efter fjolårets historiska nationella valförlust, då CPI(M):s mandat i riksdagen hyvlades ner från 42 till 16, förlorade det även i maj sin majoritet i de bengaliska kommunalvalen för andra gången sedan 1977.
Trots utbrett stöd i flera årtionden, var det för många bengalier på tiden att partiet förlorade makten över delstatens 90 miljoner invånare.
– 33 år är en lång tid, oavsett parti, att hålla sig kvar vid makten i en demokrati, påpekar Calcuttabon och galleriägaren Lailay Sanyal.
Mamata Banerjee, kvinnan vars parti Trinamool Congress slagit undan benen på kommunisterna, prickade in många av vänsterpartiets farhågor med uttalandet:
– Jyoti Basu var vänsterns första och sista kapitel.
För fyra år sedan, efter en rungande delstatsseger som kan visa sig vara partiets sista, proklamerade partiledarna att det var dags att vända den industriflykt som påbörjades under 1960-talet, när nyinstiftade fackföreningar växte sig starkare och aggressivare än på annat håll i Indien. Västbengalen stod på tur att förvandlas till en modern, IT-kunnig, industrivänlig och välbärgad stat, löd budskapet. Trots viss framgång i städerna trasslade partiet snabbt in sig i illa hanterad markanförskaffning.
När industrijätten Tata ville bygga en bilfabrik i delstaten för tillverkningen av den nya Nanon, världens hittills billigaste bil, mötte det motstånd från lokala jordbrukare. Trots detta restes ett polispatrullerat staket runt området och protester bemöttes med våld.
– Partiet har förlorat makten på grund av dess hårda tillvägagångssätt, säger den åldrade läderarbetaren Saiful Islam, som bott i Calcutta hela sitt liv, och tillägger:
– Jag är inte ensam om att nu avsky kommunisterna.
Den indiske ledarskribenten Praful Bidwai, som påbörjat en bok om kommunisterna, knyter markanförskaffningen direkt till partiets valförluster.
– Vänstern bedrev plötsligt nyliberal politik och markanförskaffningen upphävde den landreform som varit partiets största framgång i Västbengalen. De har betalat dyrt för det beslutet, säger han till Arbetaren Zenit.
När illviljan mot Nano-fabriken fortsatte, tog oppositionsledaren Mamata Banerjee tillfället i akt, kallade CPI(M) våldsamt och arrogant, utlyste protester och hungerstrejkade i 25 dagar medan partikollegor vandaliserade möbler i delstatsparlamentet. Till slut drog sig Tata ur och tog produkten som fått smeknamnet ”folkets bil” med sig.
Motgångarna till trots är CPI(M) fortfarande störst bland Indiens skara vänsterpartier, vars makt sällan sträckt sig längre än till regionalnivå. De har skördat vissa framgångar, som när delstaten Keralas vänsterregering satte stopp för ett nytt kärnkraftverk i början av 1990-talet.
På den nationella spelplanen saknas dock ett sammansvetsat vänsterblock, trots att CPI(M) och de tre mindre vänsterpartierna som har mandat i den invecklade riksdagsmosaiken i vissa sammanhang har betydelsebärande röster.
CPI(M) lierade sig tidigare på vissa punkter med det regerande Kongresspartiet som historiskt identifierat sig som socialistiskt innan det ändrade riktning under tidigt 1990-tal. CPI(M):s huvudkvarter i New Delhi, som valde att besvara Arbetaren Zenits frågor via mejl, kommenterade partiets brytning med regeringen.
”Utrikespolitiken böjer sig allt mer efter amerikansk imperialism vilket påverkar lagstiftning på hemmaplan. Att bensinpriserna nyligen avreglerades är ett uttryck för detta”, skriver partiets representant, som även påpekar att matpriserna stigit med ungefär 16 procent de senaste månaderna, en betydelsebärande utmaning för Indiens fattigare medborgare.
Liberalisering står högt på agendan hos den mångfaldigt universitetsdiplomerade ekonomen Manmohan Singh, vars himmelsblåa turban allt oftare dyker upp i det globala strålkastarljuset i rollen som Indiens statsminister. Den tystlåtne akademikern, som ursprungligen tillsattes som finansminister 1991, styr den ekonomiska utvecklingen som allt fler vill ta del av.
I Calcutta utrycker studenten Payel Kundu frustration över att kommunisternas styre inte medfört samma utvecklingstakt som i andra delstater.
– Kommunisterna pratar om industrialisering, men vad höll de på med i 35 år? Nu måste vi, den yngre generationen, flytta härifrån för att hitta jobb, säger hon.
