I Happiness (1998) introducerade Todd Solondz oss för tre judiska systrar ur New Jerseys medelklass: hyllade författarinnan Helen, på ytan perfekta hemmafrun Trish och idealistiska, känsliga Joy. Förutom styckmord, självmord och kvinnomisshandel, innefattar berättelsen två pedofila våldtäkter, begångna av Trishs man, psykologen Bill, som dessutom i en dröm går lös med automatvapen i en solig park. Ändå är det två mycket mindre iögonfallande scener som främst sänder rysningar längs min ryggrad.
Den första är en magnifikt passiv-aggressiv ordfäktning mellan Helen (Lara Flynn Boyle) och Trish under en lunch på en elegant restaurang. De kivas om vems fel det är att de ses så sällan, vem som är mest upptagen och alltså har det mest lyckade livet: ”Det är du”, ”Nej, du”, ”Nej, du”, håller de på, tills Helen med grym tillfredsställelse ”erkänner” att det är hon för att därefter, med mindre trovärdighet än en CIA-rapport om massförstörelsevapen, låtsas avundsjuk på den tilltufsade Trishs ”familjelycka”.
Den andra är när Joy, på väg in till sitt senaste världsförbättrande arbete som strejkbrytande engelsklärare för invandrare, passerar demonstrerande arbetskamrater som ansiktslösa går runt, runt i cirkel och entonigt skanderar ”benefits, benefits, benefits”, när de inte attackerar kollegor som stackars väna Joy.
Happiness hyllades av kritikerna, men det är lättköpt svartsyn, en ytlig film om en patologiskt självupptagen mänsklighet där lärare som kräver sjukförsäkring nästan jämställs med pedofiler.
Tolv år senare återkommer systrarna i Life During Wartime. Skådespelarna är nya och handlingen har till stor del flyttat till Florida, men kriget mellan människorna fortgår. Ändå finns här helt nya dimensioner, nästan som om en skuldmedveten Solondz velat återkalla sina karaktärer för att gottgöra dem med drag av verklig mänsklighet.
Där karaktärerna i Happiness föreföll ha trillat ner från himlen i en okänd värld, likt Mr Bean, är de nu hårt tyngda av sina egna personliga historier, men också av den sociala och militära krigstid vi alla känner igen.
Ett svar på otryggheten har blivit ett sökande efter trygghet i det judiska arvet, som nästan är osynligt i den första filmen. Det samtalas om en mer eller mindre metafysisk längtan efter Israel. Trish bär ett stort halssmycke med den judiska symbolen för liv, ”Chai”, hennes yngste son, Timmy, förbereder sig för sin bar mitzvah och har israeliska militäraffischer på väggarna.
Men det är ändå den personliga historien som främst spökar för systrarna, bokstavligen i fallet med Joy, som hemsöks av sin försmådde pojkvän från första filmen, där han begick självmord. Också Bill, nu spelad av irländaren Ciarán Hinds, återvänder på sätt och vis från de döda när han släpps från fängelset. Hinds bär en sorg i sina anletsdrag så stor att det är svårt att möta hans blick på filmduken. När han står inför äldste sonen Billy, vars vänner han våldtog, påminner han mest av allt om en vålnad ur en Shakespeare-tragedi, en levande död medveten om sin förmåga enbart att plåga dem han älskar.
En av filmens arbetstitlar var Forgiveness, och det är just förlåtelsens gränser det här handlar om, men också om förutsättningen för förlåtelse, nämligen förståelse, empati. Både de centrala karaktärerna och Solondz verkar ha växt i sin önskan, om än inte alltid förmåga, att förstå, relatera till en levande värld, snarare än att enkelt fördöma. Life During Wartime kanske inte kan beskrivas som ”bra”, men den förtjänar verkligen det mest slitna av alla omdömen, den är ”intressant”. Jag vill gärna veta hur systrarnas och Solondz värld ser ut om tio år.
