Det har varit en sommar av konfrontationer på Irans arbetsmarknad. I slutet av juni demonstrerade 300 metallarbetare utanför president Ahmadinejads kontor i Teheran. De hade blivit uppsagda från sina anställningar och krävde att staten skulle se till att de fick sina löner – arbetarna hävdade att företagets skuld till dem sträckte sig fem månader tillbaka.
Den 24 juli samlades 350 textilarbetare utanför fabriksportarna i Alborz i protest mot att de inte fått lön de senaste månaderna. Nästa dag lämnade 100 vägarbetare sina arbetsuppgifter på ett motorvägsbygge, de hade då stått utan lön i nio månader. Arbetarna på ett dammbygge i iranska Kurdistan gick ut i strejk efter att inte heller de fått betalt på fem månader
Fler och fler företag ställer helt enkelt in utbetalningen av de anställdas löner. Samtidigt stiger arbetslösheten. Vid den här tiden för ett år sedan uppbar 160 000 iranier arbetslöshetsstöd, nu har siffran stigit till 180 000.
Bara i Teheran har arbetslösheten stigit med 10 procent sedan juni förra året. Den officiella arbetslöshetssiffran är 11,9 procent, men många anser att den i själva verket är högre än så. Till den konservativa nyhetssajten Khabaronline säger tio framstående ekonomer att den verkliga arbetslöshetssiffran snarare ligger nära 15 procent.
Eftersom det inte finns några oberoende studier av Irans ekonomi är det svårt att bedöma den fulla vidden av krisen. Men det står klart att den höga arbetslösheten och det låga oljepriset är en allvarlig kombination och ytterligare ett hot mot Ahmadinejads regering, som redan skakats av den politiska oron som följt i den gröna upprorsrörelsens spår. Regimen sjösätter just nu en ekonomisk plan som kraftigt ska öka statens inkomster, trots att landet befinner sig i ekonomisk stagnation.
I sommar har också handlare i Irans större städer organiserat en strejk mot skattehöjningar. Handlarna protesterar mot att de sätts under ännu större press i en tid då det allvarliga ekonomiska läget redan reducerat deras inkomstmöjligheter. Detta då iranierna till följd av situationen konsumerar allt mindre.
Efter att handlarna och myndigheterna kommit överens om en kompromiss, där skattehöjningen blir betydligt mindre än i regeringens ursprungliga förslag, tog strejken slut. Samtidigt kan konflikten vara ett tecken på ytterligare opinionsproblem för Ahmadinejads regim. Köpmännen i storstäderna representerar en betydelsefull klass av näringsidkare som inte nödvändigtvis vill se en liberalisering och demokratisering av det iranska samhället, men inte heller vill se sina egna intressen gå till spillo i händerna på den styrande eliten.
President Ahmadinejad vill också kraftigt skära ned på statens subventioner av mat och bränsle. Men åtgärder av den typen riskerar att undergräva presidentens popularitet, Ahmadinejads stöd hos befolkningen bygger till stor del på en populistisk ekonomisk politik.
Samtidigt befinner sig landets industrisektor under hård press. Skärpta internationella sanktioner riskerar att förstärka Irans ekonomiska problem. Sanktionerna syftar till att stoppa regeringens kärnenergiprogram, men sätter käppar i hjulen för all handel med den islamiska republiken. Detta hindrar landet från att investera i infrastruktur, där de mest akuta problemen hänger ihop med energiförsörjningen.
I Iran är elektriciteten till stor del subventionerad av staten, konsumenterna betalar bara en bråkdel av det egentliga priset. Sedan i våras har myndigheternas skuld till elbolagen varit så stor att iranska städer regelbundet har utsatts för planerade strömavbrott. Detta har tvingat många fabriker att dra ned på produktionstakten och antal arbetstimmar, vilket har resulterat i uppsägningar. En industrirepresentant sade till tidningen Hamshahri att vissa sektorer förlorat 30 till 40 procent av sitt elektricitetsbehov.
De sociala konflikterna i Iran kan potentiellt förändra det politiska landskapet. Om krisen fördjupas, om arbetslösheten fortsätter att stiga och om fler företag ställer in sina löneutbetalningar kan det som i dag är spridda protester utvecklas till ett nationellt motstånd. Frågan är om arbetarrörelsen förmår att kanalisera missnöjet och om det i så fall kommer att ge nytt liv till den reformrörelse som utmanar den religiösa diktaturen.