Förra veckan skakades USA av en ny arbetsplatsmassaker. Den här gången sköts nio personer, inklusive gärningsmannen själv, ihjäl på ett företag för öldistrubition i Connecticut. Massakrer som denna är så pass vanliga att de fått ett eget smeknamn. Fenomenet kallas ”going postal” eftersom den första massakern utfördes av en brevbärare som avskedats från sitt arbete på posten. Det var 1983 och sedan dess har runt 50 personer mördats av anställda eller före detta anställda.
Numera finns det manualer för att identifiera potentiella riskpersoner, framtida gärningsmän. Dessvärre säger manualerna framförallt att det kan vara vem som helst. Men den stora majoriteten trakasserade eller sparkade arbetare åker inte hem och hämtar ett vapen för att komma tillbaka och skjuta ihjäl sina tidigare chefer och arbetskamrater.
I Sverige hör vi sällan ens talas om ett slagsmål. I sin bok Going Postal ser Mark Ames paralleller mellan arbetsplatsmassakrer och slavuppror i det att båda varit förvirrade reaktioner på en sjuk situation. Men Ames håller också för troligt att det är fruktan som är drivkraften bakom dåden. Fruktan att förlora sitt arbete och sin sociala position.
När reaganismen tryckte tillbaka den amerikanska arbetarklassen stod den naken, utan verktyg eller världsbild för att göra motstånd.
I Sverige har vi istället historiskt sett haft ett starkt socialt skyddsnät, och en ur ett internationellt perspektiv välorganiserad arbetarklass. En situation som oavsett regerande parti stegvis bytts mot en ny, där sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring inte längre är självklara och där det planeras för ett nytt Saltsjöbadsavtal med fackliga eftergifter medan LO förlorar medlemmar i ett rasande tempo. Trots att svenska arbetare sällan dör av kulor lever vi
i genomsnitt åtta år kortare än de rika.
En svensk studie från 2009 visar på en av orsakerna: den som blir illa behandlad på jobbet men ändå inte ryter ifrån löper dubbelt så stor risk att drabbas av hjärtinfarkt jämfört med den som tar fajten. Och risken att bli illa behandlad, till och med mobbad, ökar när cheferna är dåliga och diktatoriska, visar en pinfärsk svensk studie från Stressforskningsinstitutet.
Svenskt Näringsliv avfärdade genast chefernas ansvar och skyllde i stället på den ekonomiska krisen. Men med hög arbetslöshet befinner sig näringslivet i sitt Utopia. Att ”leda och fördela arbetet, fritt antaga och avskeda” blir ingen konst med kö till jobben och en lamslagen reformistisk fackföreningsrörelse. Citatet kommer från paragraf 32 i det avtal som en gång slöts av LO och dåvarande SAF och är som 104-åring still going strong.
Det var nämligen 1906 som socialdemokratin övergav den ekonomiska kampen för den politiska och tillät skrivningen och därmed hela klassens underordning. Den är roten till det onda. Facklig organisering betyder att vi inte behöver frukta, att vi hör ihop och kämpar för varandra. Facklig organisering betyder att vi är starka tillsammans och tar oss den makt ingen herre eller patron, konsult eller chef vill att vi ska ha.
Facklig kamp måste syfta till att krossa paragraf 32 för att ha möjlighet att ändra på maktförhållandena på arbetsmarknaden. I det perspektivet innebär facklig kamp ett hinder, en tröskel, för arbetsplatsmassakrer. Men om fruktan blir för stor och maktlösheten tar överhanden, genom antifacklig politik och ett fortsatt krig mot dem som har det sämst, riskerar i värsta fall bössorna att plockas ut ur vapenskåpen.
Då kommer blockaderna mot Berns att framstå som en bagatell. Och i backspegeln kommer då dagens krav på att sätta in nationella insatsstyrkan mot sparkade papperslösa arbetare ses som det dårsnack det givetvis är. Då kanske svenska arbetsköpare, som sina amerikanska likar, bara vågar sparka arbetare på fredagar. Om de inte anser att det är värt att dö för paragraf 32.
