Det är med stor ilska och frustration som vi har fått motta såväl utgången som beskrivningen av vårens fackliga konflikter i både Sverige och Finland. Det finns vissa oroande tendenser, förvisso inte helt nya, som förstärkts. De senaste årtiondena har man från arbetsgivarorganisationer och nyliberalt håll ägnat sig åt en försiktig
kulturkamp. Gradvis ändras ord och värderingar, strejkbrytare kallas ”oorganiserade arbetare”, lagliga fackliga stridsåtgärder kallas ”maffiametoder” och poliser tillåts bryta blockader med batongslag och pepparsprej, något som hade varit nästintill otänkbart för 10-20 år sedan. Men för de flesta arbetare i landet har få saker förändrats, förutom datumen i kalendern.
Vi vänder blicken mot vårt grannland i öster. Den 4 mars gick de finska stuveriarbetarna i fackförbundet AKT ut i strejk efter att förhandlingar med arbetsgivarna strandat. Huvudfrågan för AKT var att få garantier om att de hamnarbetare som sägs upp av ”ekonomiska och produktionsmässiga skäl” ska ha trygghet i form av ett långvarigt inkomstskydd. Arbetarna har även ställt krav på att få sina arbetstider fastställda i förväg, istället för att ringas in från dag till dag som tidigare. Fullt rimliga krav med andra ord.
För att bryta strejken användes en rad fula metoder. Fulast av alla av de företag som har organiserat och rekryterat strejkbrytare i Nordsjö, Torneå och Helsingfors, var Containerships Ltd. som är en av de största inom containertransport kring Östersjön. Detta företag har via en Facebook-grupp, ”Jag anmäler mig som frivillig stuvare ifall det blir strejk”, öppet uppmanat och rekryterat till strejkbryteri. Kimmo Nordström från Containership Ltd. har även efteråt uttalat sig i finsk media om att de som rekryterades via Facebookgruppen i framtiden kan komma att användas som en arbetskraftsreserv och har även hotat med att ta in ”arbetsvilliga” från Baltikum. Containership Ltd. har sitt svenska kontor i Malmö och har för närvarande kontrakt med Södertälje hamn.
AKT fick starkt stöd från andra fackföreningar i Finland men från den svenska fackliga rörelsen har det varit tyst, förutom Svenska Hamnarbetarförbundet som på ett föredömligt sätt uppmanade sina medlemmar att stödja de finska arbetarna. Att borgerlig media i Finland sjunger strejkbryteriets lovsång är föga förvånande, ej heller att svensk dito fullkomligt förtiger konflikten. Desto mer upprörande och oroande är hur lite svensk fackförenings- och vänsterpress har uppmärksammat vad som skett i vårt grannland.
Inte heller här i Sverige är vi förskonade från detta försök till värderingsförskjutning kring strejkbryteri: Fria Moderata Studentförbundet utannonserade på nyhetssajten Mynewsdesk.com att man inför Handels strejk ämnade ställa upp som arbetskraft och att ”det är dags att göra svartfot till ett positivt begrepp”. Även i nöjesetablissemanget Berns salongers konflikt med SAC-syndikalisterna har sociala medier på internet utnyttjats för att smutskasta arbetarkamp, i form av Facebookgruppen ”Rädda Berns från utpressning av Syndikalisterna”. Här har dessutom Hotell- och restaurangarbetarförbundet på ett oerhört svekfullt sätt ställt sig på Berns sida i konflikten. Och liberala ledarskribenter hakar naturligtvis på med tal om ”maffiametoder” och ”utpressning”.
Vi har även nåtts av nyheten att de strejkdrabbade bruken Billerud, Stora Enso och Korsnäs avser att betala ut full lön till de icke fackanslutna arbetare som inte kunnat arbeta till följd av Pappers strejk i april då det höga deltagandet i strejken tvingade dessa bruk att tillfälligt stoppa produktionen. Denna utbetalning skedde med inrådan av arbetsgivarorganistationen Skogsindustrierna, ett trendbrott värt att ta på största allvar. Vad vi nu bevittnar är en kraftfull offensiv från arbetsgivarna och dess liberala medlöpare – och en tandlös arbetarrörelse, till synes utan vilja att sätta emot och ta strid.
Det är hög tid att vi arbetare sätter ner foten, inte minst mot denna värderingsförskjutning och detta nyspråk. Fackliga strids-åtgärder för drägliga villkor i arbetslivet är en självklar och fullt legitim del av arbetarrörelsens verktyg för att åstadkomma förbättringar och förändringar på arbetsplatser och i förhandlingar med arbetsgivare. En facklig stridsåtgärd är en facklig stridsåtgärd, inte ”maffiametoder”. Strejkbryteri är strejkbryteri och svartfot kommer aldrig vara ett positivt begrepp.
Det behövs en ny arbetarrörelse, grundad på arbetarnas egna förmåga, initiativ och stridbarhet – utan pampar och ledarskikt som saknar kontakt med arbetslivets vardag. Medveten om att det är genom kamp vi tillskansat och fortsätter tillskansa oss rättigheter och bättre arbets- och levnadsförhållanden. Arbetare som ställer sig emot och aldrig accepterar arbetsgivarnas och nyliber-alernas smutskastning och direkt lögnaktiga beskrivningar av vår kamp. Solidarisk och stridbar – här och nu, och i framtiden.
