Den 22 juli, bara veckor före sin avgång, släppte Colombias president Álvaro Uribe en diplomatisk bomb genom att anklaga Venezuela för att hysa 1 500 ”terrorister” från gerillagrupperna FARC och ELN på sitt territorium, en anklagelse som potentiellt skulle kunna räcka som ursäkt för en invasion.
Venezuela försatte alla trupper längs gränsen i maximal beredskap och bröt de diplomatiska relationerna. Det representerade ett nytt lågvattenmärke i ländernas förhållande som präglats av påtryckningar och ordkrig i åtskilliga år, men särskilt intensivt sedan Colombia 2008 bombade ett FARC-läger på ecuadoriansk mark.
Juan Manuel Santos, den tillträdande presidenten, var som Uribes tidigare försvarsminister direkt ansvarig för bombningen och definitivt inte känd som någon politisk duva.
Inte desto mindre markerade han redan i sitt installationstal en drastisk kursändring genom att tillkännage planer på en snabb normalisering av relationerna med Venezuela och Ecuador, förklara att ”ordet krig finns inte i mitt lexikon” och, av allt att döma som en fredsgest, överlämna de beslagtagna FARC-datorer, från vilka underlaget till det mesta av de senaste årens anklagelser kommit, till Ecuador.
Båda ländernas regeringar agerade därefter snabbt och den 10 augusti hölls ett toppmöte mellan Santos och hans venezolanska kollega Hugo Chávez, som avslutades med sedavanliga diplomatiska fraser såsom Santos:
– Vi har haft en öppen och ärlig dialog och jag tror att vi har tagit ett stort steg i att återupprätta förtroende.
En ledtråd till det faktiska innehållet i uppgörelsen ger beslutet att upprätta fem gemensamma kommissioner med uppgift att förbättra ländernas sammarbete inom områdena säkerhet och då specifikt ”beväpnade grupper på båda sidor gränsen”, venezuelanska skulder till colombianska exportörer, gränsövervakning, infrastrukturprojekt och handel.
Det kan tolkas som: Venezuela lovar att slå ned på gerillan inom sitt territorium, Colombia lovar att göra det samma med paramilitära grupper som opererar över gränsen i samarbete med venezuelansk extremhöger, och det lämnar vägen fri för återupptagen handel och de stora gemensamma infrastruktur- och energiprojekt som finns planerade (varav en del är kontroversiella av ekologiska skäl eller för att de går genom indianstammars territorium).
Bägge regeringarna hade starka motiv för att försonas. Om motsättningarna verkligen hade gått så långt som till krig hade det knappast gynnat någondera.
Chávez har på senare tid alltmer distanserat sig från det politiskt och militärt försvagade FARC. Colombia är å andra sidan den part som tagit mest ekonomisk skada av konflikten, genom att de förlorat den venezolanska exportmarknaden som varit en av landets viktigaste.
Ett högst känsligt problem som fortfarande återstår är dock USA:s militärbaser på colombianskt territorium. Här sade Chávez tvetydigt:
– Colombia kan sluta ekonomiska, sociala eller militära överenskommelser med vilket annat land i världen som helst. Det enda är att ingen av de överenskommelserna blir ett hot mot en granne.
Men det är ju just med motivationen att baserna utgör ”ett hot” som Venezuela och andra länder hittills motsatt sig dem.
I vilket fall som helst torde överenskommelsen uppfattas som ett bakslag för USA, som helhjärtat backat Uribes aggressiva linje och inte alls fick spela någon roll, i varje fall inte offentlig, i ländernas närmande. I stället var det Sydamerikas uppstigande stormakt, Brasiliens, president Lula da Silva och Argentinas ex-president Nestor Kirchner, i egenskap av ordförande för den regionala sammarbetsorganisationen Unasur, som agerade medlare inför toppmötet. Uppgörelsen bildar på det sättet även en del i det stora och ständigt pågående internationella maktspelet på kontinenten.
