Den 9 augusti släppte Djurrättsalliansen bilder och film inifrån Sveriges pälsindustri. Vi har under drygt ett års tid i hemlighet dokumenterat förhållandena för djuren på 20 procent av landets minkfarmer. Resultatet har visats i media den senaste veckan.
Enligt svensk djurskyddslag ska djur skyddas mot onödigt lidande och ha rätt att bete sig naturligt. Skadade och sjuka djur ska få vård snarast. Det är uppenbart att djuren på minkfarmerna lever utanför lagen. Djurrättsalliansen är inte de första som konstaterar detta. Sedan djurskyddslagen infördes 1988 har ett antal forskningsrapporter pekat på konsekvenserna av att stänga in ett vilt djur i en liten gallerbur.
En stor del av minkarna uppvisar så kallade stereotypa beteenden; repetitiva rörelsemönster som i minkarnas fall består av att de springer av och an i buren, pendlar med framkroppen och cirklar med huvudet. Det här är ett av de tydligaste sätten på vilket ett djur kan signalera att det lever i en dålig miljö. 2003 föreslog en statlig utredning att om inte pälsindustrin kunde visa att den lever upp till djurskyddslagens krav år 2010 – och framför allt att stereotypierna minskat rejält – så skulle verksamheten helt eller delvis läggas ner.
Efter att Djurrättsalliansens bilder nått media lovade oppositionen att de vid en valseger kommer att skärpa kraven på minkuppfödning så att det i praktiken blir förbjudet. Det lovade de rödgröna partierna redan under förra mandatperioden men förslaget förhalades och röstades ned i riksdagen efter att den borgerliga alliansen fått majoritet. Jordbruksminister Eskil Erlandssons reaktion på våra bilder blev att utlova en okänd summa pengar till Länsstyrelserna som sköter djurskyddskontrollen och att skicka ut landets djurskyddsinspektörer på akutbesök på minkfarmerna.
Några dagar senare kom de tillbaka och Jordbruksverket avblåste larmet: Sveriges minkar är välmående och Djurrättsalliansens bild stämmer inte. Landets minkuppfödare hade då haft tre-fyra dagar på sig att gå igenom sin farm, plocka bort döda och skadade djur, städa bort smuts och flytta kadaverhögarna. Men de kunde inte sudda ut burarna.
Det är samma bursystem som för åtta år sedan, då Jordbruksverket konstaterade: ”Verket har funnit att enligt befintligt forskningsmaterial uppvisar farmad mink i många undersökningar en hög grad av stereotypier och onormala beteenden.
Detta är inte tillfredsställande ur djurskyddssynpunkt och indikerar att 4 § i djurskyddslagen inte är uppfylld. Traditionella bursystem bör därför, enligt Jordbruksverket, avvecklas.”
Inga väsentliga förändringar har skett inom minkuppfödningen på dessa åtta år. Inte heller säger det befintliga forskningsmaterialet nu något annat än vad det gjorde då. Ändå är Jordbruksverkets slutsats om minkarnas hälsa diametralt annorlunda
i dag.
Den gången satt Socialdemokraterna
i regeringsställning och ville offra pälsindustrin. I dag har vi en jordbruksminister vars parti år 2006 var stolta över att ha gett Sveriges minkfarmare arbetsro.
Vi tror att avslöjandet om vanvård på grisfarmer och minkfarmer också röjer en annan skandal: djurindustrins grepp om svenska myndigheter.
Förra året avslöjade Djurrättsalliansen att svensk grisuppfödning är ett enda stort missförhållande – något som vem som helst kan ana sig till om man läser föreskrifterna på området – slaktsvin får enligt svenska regler mindre än en kvadratmeter var att röra sig på och de lever på betonggolv.
Jordbruksverket och besättningsveterinärerna ryckte genast ut till gårdarnas försvar. Det är inte svårt att se vad de är rädda för. Kritik mot uppfödningen är kritik mot deras kontroll – och plötsligt angår det som sker innanför dörrarna oss alla.
Veterinärerna har anmälningsplikt men ingen vill anställa en veterinär som bråkar om småsaker – som att grisar inte har strö till exempel. Ingen vill anställa en veterinär som anmäler sina egna kunder. På Livsmedelsverket har flera kritiska slakteriveterinärer köpts ut.
Och djurskyddsinspektörerna hinner inte med. I Blekinge, där en majoritet av landets minkfarmer ligger, har inte en enda ordentlig kontroll genomförts på farmerna sedan 2001. Det här är naturligtvis ett problem – men ett ännu större problem är att en kontroll förmodligen inte skulle ha spelat någon större roll.
Det är svårt för en djurskyddsinspektör att agera när lagen säger en sak – att djur ska få utlopp för sitt naturliga beteende, som i minkens fall att springa och simma – och föreskrifterna säger en annan – att extremt små gallerburar är okej eller att grisar får leva hela sina liv inomhus på betong. Då blir lagen ett alibi och ett försäljningsargument som svensk djurindustri – må det vara uppfödning av grisar, minkar eller kor – tacksamt kan gömma sig bakom.
Och positionerna förflyttas bakåt. Jordbruksministern och Jordbruksverket lyckades även i den här vanvårdsskandalen till slut flytta fokus från systemkritik till kontroll. Resurserna till djurskyddsinspektioner har minskat så mycket under den borgerliga alliansen att antalet inspektioner halverats. Att skjuta till mer pengar blir en billig åtgärd, ett halvhjärtat sätt att städa upp efter sina tidigare misstag. Och befolkningen lugnas: bara djurskyddsinspektörerna kommer ut på banan igen är djuren säkra. Men minkarna sitter kvar i sina burar, grisarna står kvar på sitt betonggolv – och så länge de gör det är det bäddat för nya skandaler.