Alla partier talar sig varma för små- och egenföretagare i årets valrörelse. Under året som gått har dessutom kriget om småföretagarnas gunst lett till flera mer eller mindre genomtänkta utspel från både höger och vänster. Vi är många små- och egenföretagare som har svårt att känna igen oss i den bild som partierna lyfter fram.
De problemformuleringar som lyfts fram är oftast helt arbetsmarknadsrelaterade. Det talas nästan uteslutande om olika avdrag, lån och skattesänkningar. Jämför till exempel med när man diskuterar ensamstående föräldrar, studenter eller låginkomsttagare.
Då lyfts i stället förslag om olika sociala reformer fram.
Den borgerliga regeringen gick 2006 till val på att göra det lättare för småföretagare.
I praktiken har det främst handlat om att göra det lättare att låna kapital, sänka bolagskatten, avskaffa förmögenhetsskatten samt införa rut- och rot-avdrag. Dessutom har regeringen lyckats förlänga karenstiden vid sjukskrivning för oss egenföretagare från en till sju arbetsdagar. Vilket ska jämföras med anställda som fortfarande har en dags karens.
Förutom att se till att vi egenföretagare åter har råd att vara sjuka genom att gå tillbaka till en dags karens låter de rödgrönas småföretagarpolitik skrämmande lik den borgerliga regeringens. I de rödgrönas sex förslag ”för fler entreprenörer” inför riksdagsvalet, hittar vi till exempel förslag som ska göra det ännu enklare att låna kapital, sänkt arbetsgivaravgift och en märklig kritik mot regeringens förslag om obligatorisk a-kassa som man kallar för straffskatt mot egenföretagare.
Många av oss egenföretagare bör egentligen kanske beskrivas som ofrivilligt f-skatteanställda i stället för fria entreprenörer. Själv var jag med om en ekonomisk kollaps inom IT-sektorn som gjorde det näst inpå omöjligt att få en fast anställning. Tillsvidareanställningar och månadslöner ersattes av konsultuppdrag och f-skattesedel. Även om arbetsplatser, kunder och arbetssysslor ofta förblev desamma.
I andra branscher har vi sett liknande utmanövreringar som lett till att många fått säga adjö till allt vad anställnings- och inkomsttrygghet heter. Personligen känner jag i dag inte många översättare, journalister, skådespelare, hantverkare eller musiker som åtnjuter lyxen av en fast anställning och månadslön.
Men även om dessa människors vardag är allt annat än inbäddade i ekonomisk trygghet så känner jag inte heller många som skulle hävda att denna otrygghet bottnar i hög bolagskatt, svårigheter att låna kapital eller för få avdrag på arbetsgivaravgiften.
I stället är det oförutsedda kostnader som följer med till exempel en trasig tand, ett brutet ben eller en enkel öroninflammation som riskerar att slå orimligt hårt när ens inkomst är ojämnt fördelad över tid. Jag känner fler egenföretagare som nyttjat så kallade mikrolån för att betala en tandläkarräkning än som lånat kapital för att finansiera framtida investeringar.
När ens arbetsplats dessutom främst består av ens huvud, armar och ben samt kanske en laptop, fiol eller en skurhink så finns de ekonomiska hoten allt oftare att finna någon annanstans än på själva arbetsplatsen. Att sänka bolagsskatten är en marginell tröst när kostnaderna för att ta sig runt i kollektivtrafiken ligger närmare 8 000 kronor.
Att en obligatorisk a-kassa skulle bli en straffskatt för egenföretagarna bygger på den bistra insikten att de flesta egenföretagarna inte är med i någon a-kassa alls i dag.
Och att en växande del av arbetsmarknaden i dag befinner sig helt utanför de sociala skyddsnäten är ett föga smickrande argument från de rödgröna att ta till för att kritisera regeringens a-kasseförslag.
En progressiv politik för små- och egenföretagare skulle istället behöva bestå av sociala reformer. Fri tand- och sjukvård, nolltaxa i kollektivtrafiken och medborgarlön är tre radikala förslag som verkligen skulle främja småföretagandet i Sverige.
Varje social reform av mindre radikal karaktär men i en liknande riktning är också välkommen.
En vanlig invändning mot sådana reformer är dock att de även skulle nyttjas av andra grupper än vad de först var tänkta för. En helt riktig invändning som ändå inte är ett problem, tvärt om.
Sociala reformer som inkluderar alla knyter också samhällsmedborgare närmare varandra.
Det är till exempel ett viktigt skäl till varför barnbidrag även måste få nyttjas av rika familjer.
Det skapar nämligen en bred förståelse och legitimitet för generell välfärd. För att klara allt detta så behöver vi inte lägre bolagsskatt eller enklare deklarationer. Vi behöver progressiva sociala reformer.
