I ett debattklimat som närs av rädslan för växthuseffekten marknadsförs idag kärnkraften som ett grönt elixir. Inte bara i Sverige, med riksdagens beslut den 17 juni att slopa avvecklingslagen, utan i vid internationell utsträckning även Indien, världens femte största koldioxidförorenare.
Indien törstar efter elektricitet – underskottet når upp till 20 procent när tillfrågan är som högst – men kärnkraften är för riskabel i ett land vars invånare fortfarande kämpar för återupprättelse efter gastragedin i Bhopal, menar kritikerna.
Detta bromsar inte regeringen som propagerar för en tiofaldig utökning av kärnkraften inom 40 år.
En kustby i sydöstra delstaten Maharashtra är den så kallade nukleära renässansens första intåg i Indien. På de åkrar som försörjer runt 2 000 jordbrukare ska två enorma reaktorer byggas.
Tvångsanskaffningen av land har redan börjat.
Läkaren Bhikaji Waghdhare berättar på telefon att han, tillsammans med sina fyra bröder, har hotet hängande över sig att förlora familjens mark, trots försöken att sätta stopp för utvecklingen.
– Pengarna kan aldrig kompensera för risken, priset är strålning. Vilken rätt har vi att ta emot pengar när vi förstör för hundra generationer framåt, frågar han.
Bhikaji Wagdchare var en av flera markägare i området som drev ärendet till delstatens högsta domstol i Bombay. De fick avslag den 26 juni 2009.
Ett andra försök misslyckades den 13 augusti. En av domarna kommenterade då till tidningen Times of India att landets akuta brist på elektricitet utgör en nationell krissituation, vilket betyder att staten har rätt att tvångsanskaffa mark genom undantagslagar.
Enligt kärnkraftsopponenten Surendra Gadekhar, som följer och skriver om kärnkraft och urangruvdrift i Indien och som besökte området i höstas, erbjuds markägarna i genomsnitt endast 19 rupees (3 kronor) per hektar.
Summan motsvarar en ynka femtiondedel av det uppskattade marknadsvärdet, påpekar han.
Det tål att jämföras med de drygt 100 miljarder kronor som lokala medier rapporterar att regeringen lägger ut på den nya kärnkraftsparken, delvis finansierad av lån från franska banker. Invånarna har vägrat ta emot ersättningscheckarna, berättar Bhikaji Waghdhare stolt innan han medger:
– Juridiskt har det ingen betydelse om vi tar emot pengarna eller inte, de kan ta marken ändå.
Han är nu pensionerad och delvis handikappad efter flera mindre hjärnblödningar, men säger sig ändå ha ork nog att driva fallet vidare till hovrätten i New Delhi.
Surendra Gadekhar påpekar dock att byborna förmodligen kommer inse att de inte har råd att betala för advokater, samt att han bedömer det som osannolikt att hovrätten opponerar sig mot centralregeringen, som står redo att finansiera initiativet.
I Maharashtra och på andra håll i Indien, där orter öronmärkts för amerikanska och ryska reaktorer, förväntas inte delstatsregeringarna äventyra landanskaffningen, säger Swapnesh Malhotra, talesman för indiska kärnkraftsdepartementet.
– Delstaterna behöver inte lägga ut pengarna på konstruktionen men får merparten av energin som genereras, understryker han.
En talesperson för det statliga kärnkraftsbolaget NPCIL säger att de valt områden med förhållandevis låg befolkningstäthet för att projekten skall påverka så få invånare som möjligt och att i Maharashtra kommer färre än tio familjer behöva fysiskt flytta från sina hem. Men tusentals förlorar sin mark och således försörjningen från jordbruket.
Samtidigt befarar de som livnär sig på fiske att kustens marina ekosystem rubbas av varmvattenutsläppet från reaktorernas kylsystem, en oro departementet avfärdat flera gånger i media.
Senast när invånarna i ett av de utvalda områdena i delstaten West Bengal i fjol välkomnade regeringens representanter genom att slänga snäckor på dem och jaga dem från byn.
Det är dock inte ersättningen som oroar den lokala befolkningen mest, det är risken för ett nytt Tjernobyl eller Three Mile Island.
Indien har redan ett oroväckande rykte om bristfällig säkerhet på sina befintliga anläggningar, påpekade indiska vetenskapsmannen och kärnkraftsmotståndaren M. V. Ramana från Princeton University i en ledare publicerad av EnergyIntel.com i januari.
Senast i våras förorenade en sabotör dricksvattnet på Traiga-kärnkraftsverket med det radio-aktiva ämnet tritium.
Två medarbetare utsattes för mer strålning än riktlinjerna tillåter under ett helt år.
Bhikaji Waghdhare oroar sig inte bara för Indiens forna misstag, han har hållit ett öga på reaktorn som byggs i Finland, som är i samma franska EPR-modell som skall byggas nära hans by.
Förseningar och skenande kostnader ansågs problematiska. Men en rapport som hävdade att en av reaktorns kritiska säkerhetsfunktioner var i behov att designas om skapade i fjol rubriker runtom i världen.
– Reaktorn är substandard, säger Bhikaji Waghdhare kortfattat i samma veva som han åberopar Tjernobyl.
