Det pratas mycket jobb i valet, och särskilt om arbetslösheten för oss som är unga. Och visst är det en viktig debatt när nästan en av fyra unga är utan jobb.
Samtidigt är villkoren på arbetsmarknaden ett enormt problem för oss som trots allt har ett jobb. Mer än hälften av alla unga tjejer jobbar deltid.
För många betyder det en röra av tim-vikariat, extrajobb eller att städa svart hos kompisens grannes morsa.
Och med finanskris och en borgerlig regering är det vi som sitter sämst till. För när vikariaten inte längre tillsätts och när mobilen inte längre ringer, när jobbet på halvtid plötsligt förvandlas till arbetslöshet på heltid är det ingenting som märks i statistiken.
Det är svårt att planera sitt liv när man jobbar som timanställd på tre olika ställen och försöker få pengarna att räcka till. Eller när man får erbjudande om tolv timmar fast i veckan, men inte mer än så.
För situationen på arbetsmarknaden ser ärligt talat ut som skit, särskilt för oss under 30. Det är vi som får ta rollen som buffert när företagen måste spara in pengar. Det blir vi som får gå när chefen vill spara på slantarna.
Högern pratar gärna om oss som curlade eller bortskämda.
Men att skylla ungdomsarbetslösheten på att ungdomar skulle vara lata, är fel. Att arbetslösheten för unga ligger på närmare 30 procent beror knappast på att vi har för höga krav eller, som man säger, ”saknar entreprenörsanda”.
Från allianspartierna kommer lösningar som går ut på att slå sönder vår arbetsrätt och vår svenska modell.
Alliansen har klart och tydligt visat att det man vill göra är att skapa ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden. En situation där vi som är unga, kvinnor eller invandrare är dem som drabbas allra mest. Man lägger förslag på nya anställningsformer med sämre löner, på sämre villkor. Och blir man arbetslös så ska man få mindre ersättning. Man säger att det ska bli fler jobb, bara vi kan tänka oss att ställa upp, att ta lite ansvar.
Och mitt i verkligheten med en redan osäker arbetsmarknad står Folkpartiets Jan Björklund och vill halvera ungdomars löner.
För en butiksanställd med en månadslön på 18 000 blir det 6 300 kronor kvar som ska räcka till hyra, mat, busskort, a-kassa, en fika på stan eller avgiften till fotbolls-klubben och allt det där andra.
Björklund har uppenbarligen missat att ingångslönerna redan idag är lägre än för dem som jobbat några år. Börjar man som ung på ett nytt jobb har man i snitt redan 30 procent lägre lön än sina kollegor.
Som statsråd tjänar Jan Björklund själv 112000 kronor i månaden. Då är det magstarkt att föreslå en halvering av ungas löner. Men med tanke på att den borgerliga alliansen har slagit stenhårt mot vår trygghet på arbetsmarknaden så kanske man inte ska bli så förvånad.
Det är inte vi som sitter i kassan, jobbar i charken eller på lager som tjänar på att slås ut mot varandra på en tuffare arbetsmarknad.
I stället är det företag som McDonalds som har tjänat 50 miljoner på alliansens ungdomsrea utan att ha behövt anställa en enda ny person.
Kan man som regeringen sänka skatten med 100 miljarder för dem som redan har det allra bäst kan man istället lägga de pengarna på att skapa fler jobb.
Att det behövs fler lärare, sjuksystrar och vårdbiträden är ingen hemlighet.
Att bygga nytt för att möta den enorma bostadsbristen och renovera miljonprogramsområdena kräver folk.
Järnvägen behöver byggas ut och vi är i stort behov av att ställa om energiproduktionen till förnyelsebara energikällor. Genom att satsa på en utbyggd välfärd kan man samtidigt trygga jobben.
Det kostar så klart pengar, men i längden är det dyrare att låta bli.
För om det inte finns några jobb att söka så spelar det ingen roll hur många klädbutiker eller matvarukedjor man skickar sitt CV till.
Att det skulle bli fler jobb bara för att jag kan tänka mig att jobba över utan ersättning är ingenting annat än skitprat. Det blir inte en bättre situation på arbetsmarknaden om min kollega kan tänka sig att gå ner i lön, tvärtom.
För oss handlar inte flexibla anställningar om en modernare livsstil.
För oss handlar det om att rättigheter vi under generationer har kämpat oss till får stryka på foten.
Vi vill ha fasta, trygga jobb med en lön man kan betala hyran med.
