Det brukar börja ungefär så här: unga kashmiriska män kastar sten på polisen. Polisen plockar upp och vräker tillbaks de apelsinstora stenarna. Ibland konfiskerar en demonstrant en orange trafikkon som vapen eller fiskar upp en slangbella från bakfickan för att projektilerna ska nå längre. Polisen slår tillbaka: ofta med tårgas, ibland med skarp ammunition.
Den 11 juni avled en 17-åring när han träffades i huvudet av en tårgashylsa. Ilskan i regionen, som de senaste 20 åren närt en militant separatiströrelse, skruvades upp till högsta volym.
Våldet eskalerar i dagsläget i en till synes oändlig spiral – ett dödsoffers begravning ger en känsloladdad grogrund för fler upplopp, fler konfrontationer, fler dödsfall.
Sedan ytterligare en begravning, ännu en demonstration, ett nytt slagsmål. Ännu ett offer. Utegångsförbuden förvandlar Srinagar till en spökstad. Tills nästa protest fyller gatorna.
”Situationen är bistrare än någonsin tidigare”, skriver BBC:s Indien-bloggare Soutik Biswas efter sitt besök i augusti.
Kashmirierna har växt upp i skuggan av vapen och det de kallar “ständig förnedring” från säkerhetsstyrkorna. De är arga, känner sig alienerade och har ingen tillit till staten.
Polisen drygas ut av paramilitärer och armén till den grad att en halv miljon säkerhetspersonal beräknas befinna sig i delstaten. Arméns makt i Kashmir utökades 1990 med undantagslagar som enligt bland andra Human Rights Watch skapat en straffrihetskultur. Anklagelser om tortyr hörs oftare än gevärsknallar.
65 kashmirier har mist livet sedan 17-åringens död. Vissa observatörer befarar att situationen utvecklas till Sydasiens intifada, ett politiskt moment 22 utan ände.
Med den flitigt klottrade graffitisloganen ”Go India Go” kräver befolkningen att de indiska säkerhetsstyrkorna ger sig av – en omöjlighet innan demonstrationerna ebbar ut.
”De politiska ledarna i New Delhi måste lära sig att kommunicera med kashmirierna – inte den maniska mobben som attackerar poliserna i deras bunkrar – men de utbildade ungdomarna som skriker efter azaadi (frihet) och längtar efter rättvisa och ett erkännande att deras klagomål är giltiga”, skriver den indiska ledarskribenten Suhasini Haidar i tidningen The Hindu.
Somliga kashmirier vill förena sig med Pakistan. Andra vill ha självständighet. I dagsläget är samtal om ökat självstyre inom det indiska federala systemet inte ens en möjlighet.
– Någonting som åtminstone liknar normalitet måste först införas, sedan kan vi ta initiativ för att föra situationen framåt, sade Kashmirs delstatsminister Omar Abdullah när han i början av augusti reste till huvudstaden New Delhi för att be om fler paramilitärer.
Övertygelsen att Pakistan är inblandat i oroligheterna är utspridd bland indiska politiker, varav vissa hävdar att sovande agenter nu aktiverats för att förbittra situationen. Kashmir är en pjäs i ett mycket större schackspel mellan ärkerivalerna Indien och Pakistan, som krigat över regionen tre gånger.
Grannländernas frostiga förhållande har inte tinat avsevärt sedan de pakistanska terroristernas attacker i den indiska finanshuvudstaden Bombay 2008. Allt detta innebär att det aldrig kommer vara enbart kashmiriernas önskemål som styr besluten om deras slutgiltiga öde.
Var det oundvikligt att Kashmir förvandlades till en av världens mest militariserade zoner? Det var tänkt, i den indiska republikens gryningsår, att kashmirierna skulle få bestämma själva vad som skulle bli av deras hem.
När Storbritanniens koloniala herravälde slets itu i andra världskrigets kölvatten låg Kashmir plötsligt som en kil i bergen mellan det som skulle komma att bli det muslimska Pakistan och Indien, med dess hinduiska majoritet.
Pashtunkrigare från Pakistan infiltrerade den indiska sidan som snabbt rustades med soldater som motgärd. Indiens sista brittiska vicekonung vände sig i ren och skär desperation till det nykläckta FN för att lösa dispyten.
I enlighet med geopolitisk kompromisstradition sågades Kashmir istället i två bitar, en indisk, en pakistansk.
63 år senare har invånarna i indiska Kashmir inte kommit närmare en folkomröstning.
