Situationen för kvinnorna i krigets Kongo-Kinshasa kan liknas vid ett helvete. I delar av landet har fler än 500 000 kvinnor våldtagits de senaste tio åren, ofta i brutala gruppvåldtäkter som begås av alla olika väpnade grupper, inklusive den nationella armén.
Enligt Maria Eriksson-Baaz, forskare vid institutet för Globala Studier vid Göteborgs universitet och Nordiska Afrikainstitutet, beror FN:s passivitet i landet delvis på bristande kommunikation med lokalbefolkningen.
– Man prioriterar inte att skydda befolkningen som man borde och faktiskt har mandat att göra. Man är rädd för att ta de risker som ett ingripande innebär, och problemet med bristande kommunikation förstärker bara denna rädsla, säger hon.
Maria Eriksson-Baaz har bland annat skrivit en forskningsrapport om sexuellt våld i konflikternas Kongo-Kinshasa. Hon menar att våldtäkterna inte går att bekämpa om de isoleras från krigets andra övergrepp, som avrättningar, tvångsarbete och tvångsrekryteringar.
– Fokuset på just det sexuella våldet innebär att andra aspekter av övergrepp och diskriminering av kvinnor har hamnat i skymundan.
Kongo-Kinshasas historia är mörk och fylld av blod. Från Belgiens och kung Leopold II:s skräckvälde till oavbrutna inbördes strider sedan självständigheten för 50 år sedan. I de östra delarna av landet är läget allra värst, och trots FN-styrkornas närvaro är situationen för civilbefolkningen mycket svår. Ett av de stora problemen är att förövare ofta går fria, vilket gör att grova våldsbrott nästan aldrig bestraffas.
– Många av de få anklagade förövarna som ställs inför rätta köper sig fria någonstans under rättsprocessen eller i fängelset, säger Maria Eriksson-Baaz.
Hon menar att hela Kongo-Kinshasas rättssystem är dysfunktionellt och lider av bristande resurser och omfattande korruption.
Hur tror du att framtiden ser ut i landet?
– Utifrån situationen nu ser det inte ljust ut och det är stor risk att konflikten eskalerar i öst. Flera milisgrupper har börjat mobilisera igen samtidigt som den nationella armén är mer splittrad än någonsin. Det bidrar naturligtvis till en ökad osäkerhet för civilbefolkningen.
Erik Halkjaer, pressekreterare för Afrikagrupperna i Sverige, tycker att fler borde ta ansvar när det gäller den utdragna konflikten i landet.
– Man kan inte bara skylla på FN. Konflikten i Kongo-Kinshasa har pågått så länge och handlar mycket om råvarorna som finns där. Därför borde även EU och Sverige, men framför allt de företag som köper upp varor som koppar och kobolt, ställa krav. På Afrikagrupperna befarar man nu att konflikten i landet kan komma att spridas, när allt fler makthavare skaffar intressen i att kontrollera områdets väldiga naturtillgångar.
FAKTA KONFLIKTEN I KONGO-KINSHASA
• Kongo-Kinshasa har en lång historia fylld av stridigheter. Länge var landet den belgiska kungen Leopold II privata koloni. Man räknar med att omkring 10 miljoner människor dog under hans hänsynslösa utsugning.
• 1908 tog staten Belgien över makten och förtrycket mot befolkningen fortsatte. 1960 blev Kongo-Kinshasa slutligen självständigt men intern maktkamp ledde till nya förtryck.
• Landets första premiärminister Patrice Lumumba mördades efter ett år vid makten. Styret togs över av Joseph Désiré Mobuti som döpte om landet till Zaire och styrde befolkningen med järnhand.
• 1997 återgick landet till att heta Kongo-Kinshasa, eller Demokratiska republiken Kongo, i samband med att Laurent-Désiré Kabila tog över makten.
2001 mördades Kabila och styret togs över av hans son Joseph. Landet är trots försök till demokratisering inne i en våldsspiral och civilbefolkningen är ofta utsatt för övergrepp.
