”Du kan inte rösta bort Wallenberg” hette kampanjen som Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) drev i valet 1998. Jag var med i den kampanjen för att visa hur den utomparlamentariska, ekonomiska makten var starkare än den parlamentariska politiska. Trots att de borgerliga partierna förlorade valet så kom ändå en regering till makten som i första hand såg till Wallenbergs intressen.
Men inför årets val, efter fyra år av alliansstyre och ett tydligt övertag åt höger i opinionsmätningarna, har prioriteringarna ändrats. De flesta medlemmar i dagens SUF, som jag har pratat med, ägnar den närmsta veckan åt att försöka vända opinionen till en rödgrön valseger.
Varför tog vi upp just Wallenberg? Året 1998 kändes en socialdemokratisk seger ganska så självklar. Socialdemokratin har i regeringsställning gynnat storkapitalet, Wallenbergarna, den tunga varuproducerande industrin. För att möjliggöra miljardvinster behövs folk som inte bara producerar varor, utan även har råd att konsumera dessa. Den socialdemokratiska politiken byggde upp en bättre betald, tryggt anställd, utbildad och försäkrad klass som sålde sin arbetskraft.
Socialdemokratiska regeringar byggde även ett självfinansierat socialförsäkringssystem via så kallade arbetsgivaravgifter. Arbetarna avstod löneökningar motsvarande drygt 30 procent för att vara försäkrade vid sjukdom, arbetslöshet och pension. Försäkringarna låg i storkapitalets intresse, även i lågkonjunkturer har breda befolkningsgrupper kunnat konsumera.
En röst på Socialdemokraterna har varit en röst för trygghet, höjda löner och utjämning av klassklyftor inom bredare folklager. Men inte en röst mot Wallenberg, som stått över talet om jämlikhet och alltid fått behålla makten och överflödet.
Prognoserna spår nu att alliansen kommer att bli kvar ytterligare en period i regeringsställning och fortsätta utveckla den så kallade arbetslinjen – en politik som gett många arbetstagare sänkta löner och otrygghet genom att gå omvägen via socialförsäkringarna. Dessa har försämrats och används i repressivt syfte, vilket skapat ett flexibelt låglöneproletariat i bland annat tjänstesektorn.
Alliansens valseger blev snarare en seger för Berns vd Yvonne Sörensen och andra mellanstora tjänsteföretagare, än för Wallenberg. Det ligger stark symbolik i att alliansens partier bryter den fackliga blockaden på Berns salonger för att hålla sina valarrangemang där.
En rödgrön regering kommer att fortsätta stå på kapitalets sida och vi ska inte luras att tro på allt de rödgröna nu lovar. I sin regeringsplattform har de till exempel utlovat sänkta arbetsgivaravgifter för de företag som anställer unga och för småföretag. Men dessa avgifter utgör den del av våra löner som ska försäkra oss när vi blir arbetslösa, sjuka eller går i pension Det skvallrar om att det inte budgeterats för det populära rödgröna vallöftet om återställda socialförsäkringar.
Det går fortfarande inte att rösta bort Wallenberg. Men det betyder inte att en rödgrön och en borgerlig regering kommer bedriva exakt samma politik. En rödgrön seger kommer att ge lite mer trygghet och lite mindre repression. Vilket underlättar när vi ska förändra på riktigt – genom utomparlamentarisk facklig organisering.
