Har man en gång sett Werner Herzogs film Fitzcarraldo glömmer man aldrig skådespelaren Klaus Kinskis diaboliska blick, hans sätt att gestalta Fitzcarraldos vilja och galenskapen när han vill bygga en opera mitt i den peruanska djungeln.
För att genomföra denna dröm köper han en ångbåt som han vill transportera över ett berg i Amazonas. Själva filmatiseringen var lika storhetsvansinnig som idén i filmen. Den visar någon som vågar tro på det omöjliga.
Det är fascinerande med människor med vansinniga idéer – speciellt när de lyckas genomföra dem.
En av dem var den tyske författaren och regissören Christoph Schlingensief. Bara 49 år gammal dog han den 21 augusti efter flera års kamp mot cancern.
Den tyska allkonstnären har gjort sig känd som både teater- , film-, operaregissör, konstakademiprofessor och performancekonstnär. Han debuterade som teaterregissör 1993 på Volksbühne-teatern i Berlin under ledning av den tyske teatergiganten Frank Castorf med 100 Jahre CDU – Spiel ohne Grenzen.
Inför valet år 2000 grundade han partiet Chance 2000, vilket fick stor medial uppmärksamhet – inte bara i Tyskland. För någon månad sedan tillkännagavs det att han skulle ha gestaltat Tysklands paviljong på nästa Venedigbiennal 2011. Han hade redan gjort det en gång, 2003. Närmare bilden av en nutida renässansmänniska kan man knappt komma.
Christoph Schlingensief har länge provocerat sin publik och makthavare. Som när han låste in en grupp asylsökande i en container och gjorde en alldeles egen variant av Big Brother – åskådarna fick varje vecka välja ut en som skulle avvisas ur landet.
Eller när han bjöd in Tysklands alla arbetslösa till Wolfgangssee, Helmut Kohls semesterparadis. Om alla ställde sig i vattnet skulle hela sjön svämma över och kanslern vara tvungen att åka hem – och då ta itu med arbetslöshetsproblematiken.
Schlingensiefs aktioner var alltid mycket uppmärksammade – han blev hela nationens enfant terrible, i början mer hatad än älskad.
Men för snart två år sedan fick han diagnosen lungcancer. Mannen som inte rökte, men som verkade jobba fler timmar om dygnet än antalet cigg en kedjerökare tänder om dagen. Ena lungan opererades bort och Christoph Schlingensief fick för första gången i sitt 200 km/h-liv sakta ner på farten. Snart blev sjukdomen hans nya livsinnehåll.
Schlingensief citerar ofta Joseph Beuys ”Den som visar sitt sår kommer att bli helad”, i Schlingensiefs fall har det visat sig vara ”Den som visar sitt sår kommer att bli älskad”. Under de gångna åren har hans namn dykt upp förr eller senare i varenda tysk talkshow, tidning och diskussion.
Tysk kulturlivs forna enfant terrible skrev en bok So schön wie hier kanns im Himmel gar nicht sein! (Så bra som här kan det aldrig vara i himlen!), ett slags dagbok om cancern, om att reduceras till ett sjukdomsobjekt och fråntas sitt mänskliga värde.
Den låg länge på bästsäljarlistorna och vårt sätt att hantera död och sjukdom blev ett tema som många ville diskutera. Det är ett gripande, självkritiskt och ärligt självömkande dokument om att få en sjukdom när man behöver den som minst.
Han har dramatiserat rädslan inför döden och problematiserat den i pjäsen som öppnade Berlins teaterveckor 2009, Eine Kirche der Angst, ett fluxusoratorium om hans dödsångest och inre kamp med den katolska kyrkan. Pjäsen var hyllad och utsåld. Schlingensiefs egenordinerade medicin var arbete, hårt arbete. Han vill förverkliga sin största dröm; sedan 2003 engagerade han sig i att bygga ett operahus i Afrika.
Efter mötet med Henning Mankell, under teaterveckorna i Berlin, tog drömmen ny fart. Mankell blev begeistrad och Schlingensief besökte hans teater i Mocambique. Mankell, som har ett betydligt högre anseende även inom kulturetablissemanget i Tyskland än i Sverige, donerade en beaktansvärd summa.
Schlingensief reste runt och besökte olika orter för att hitta den mest lämpade platsen för att bygga något som han drömt om så länge.
Hur ska en dödsjuk man, med ett brokigt omtvistat förflutet lyckas med att bygga ett operahus i en stad som inte ens har en teater? Luktar det inte kulturimperalism långa vägar? Många undrade om Schlingensief inte bara var en lika stor galning som Klaus Kinskis rollfigur, någon som gått amok i dödsångesten.
Och varför just opera? Schlingensief regisserade opera i Wagnerstaden Bayreuth – han älskade det fantastiska, att göra något bombastiskt. Den tyska operan var i dag enligt honom kraft- och innehållslös.
Nej, inte ett afrikanskt Bayreuth – det var enligt honom redan illa nog att bayreutharna måste leva i denna döende myt. Han ville hitta en plats som kan återge operan sin ursprungliga styrka. Meningen är inte att man ska spela Tristan och Isolde.
Det är mer ett forskningsprojekt att se något växa fram ur ingenting. På en ort där fattiga och rika ska mötas. Huset ska även innefatta en skola och ett sjukhem.
Operaprojektet handlar om en ”resocialisering av europeisk kultur” – ett samarbetsprojekt för att de båda kontinenterna ska närma sig, och det är ingen finkulturell teater som ska gästspela.
Målet är att européer ska lära av Afrika och afrikanerna ska få en mötesplats för att utveckla sitt teaterspråk, sina egna uttryck. Kanske en teatergrupp kan repetera Goethe i Kamerun för att få nya impulser.
Det handlar om, som Schlingensief själv uttryckte det: ”inte om att säga ’jag är bäst’, utan om infektionsögonblicket”.
Han använde även där en sjukdomsmetafor. Ju mer baciller en kropp utsätts för, desto starkare blir den också när immunförsvaret byggts upp. Vi ska infekteras av varandra, lära, bära med oss det vi möts av och bygga nya världar.
I början av året togs det första spadtaget i Ouagadougou i Burkina Faso. Kulturbyn har ritats av Diébédo Francis Kéré, född i Burkina Faso och utbildad i Berlin och pristagare av det stora Aga Kahn-arkitekturpriset.
Sonen till en hövding nära Ouagadougou har ritat en modell som kombinerar traditionellt lerbygge med moderna, innovativa stålkonstruktioner. Skolan ska även omfatta film- och musikklasser.
Mottagandet har varit överväldigande positivt. Goethe-institutet, tyska kultur- och utrikesdepartementen och många fler har uttryckt sitt stöd och bidrar till projektet.
Fitzcarraldos dröm var lika eurocentrisk som egoistisk, Schlingensief är visionär och allt annat än självcentrerad. Han trodde verkligen på att vi kan skapa en bättre värld tillsammans. I en tid då mycket handlar om varumärken, självfixering och profilering för profileringens skull, var Christoph Schlingensief ett underbart undantag.
Fitzcarraldo lyckades aldrig – han kom som en vit man som ville betvinga naturen och kulturen, men dessa betvang honom. Schlingensief ville däremot lära sig, mötas och bygga något tillsammans. Det är ett stort berg att ta sig över. För Schlingensief var sjukdomen det största berget – och han klarade det inte.
För de som lever är det lika stort att våga tro på ett möte mellan kulturer och att övervinna sina egna fördomar.