Den mediekritiska debatten nådde utanför smala vänsterkretsar när Aftonbladet Kultur den 13 september publicerade en artikel av nätverket Den Allierade Journalisten där de anklagade samtliga Sveriges stora dagstidningar för att bedriva valkampanj för högeralliansen.
Nätverket har under de senaste månaderna lyft fram en rad exempel på vad det ser som tydligt partiska artiklar på nyhetsplats: de rödgrönas förslag till folkomröstning om Förbifart Stockholm rapporterades i tre artiklar som alla hade negativt vinklade rubriker; Svenska Dagbladets avslutande åsiktstabell över partierna har tre frågor om skatter, men inga om resurserna till offentlig sektor och inga om miljön; Expressen presenterade en rätt liten skillnad i tittarnas betyg mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin efter deras tv-debatt med rubriken ”Storslam, Reinfeldt!”.
Bilden bekräftades av en undersökning genomförd av journalistikprofessorn Kent Asp: 43 procent av artiklarna om det rödgröna blocket är negativt vinklade, mot 27 för alliansen, och för artiklar som fokuserat på statsministerkandidaterna är motsvarande siffror 53 procent av artiklarna om Sahlin negativa, mot 30 procent om Reinfeldt.
Ett annat intressant resultat är att tidningar var mer intresserade av skatter och integration än vad väljarna är, och mindre intresserade av jobb, sjukvård och miljö.
Ett flertal andra medieanalytiker håller med om bilden av att bevakningen gynnat högeralliansen, bland andra professorn Jesper Strömbäck och PR-experten Paul Ronge; de allra flesta debattörer har avvisat tanken på att ägarmakten skulle vara orsaken, dock med få skäl till varför det egentligen skulle vara en orimlig hypotes.
Kent Asp har tidigare konstaterat att medan journalistkåren som helhet står till vänster, så är gruppen politik- och ekonomijournalister på de största dagstidningarna – den grupp som producerat det artikelmaterial som undersökts ovan – ganska tydligt borgerlig: 50 procent röstar antingen på Moderaterna eller Folkpartiet.
En tanke är förstås att urvalet ser ut så just på grund av ägarmakten: ägarna utser chefer vars åsikter de själva sympatiserar med, som i sin tur på de politiskt viktigaste posterna också anställer journalister vars åsikter de sympatiserar med.
Förutom räknandet av direkt vinklade artiklar kan man konstatera att årets valrörelse, i varje fall i medierna, varit en valrörelse som märkligt nog verkat sakna riktiga valfrågor.
Arbetaren Zenit har, för att ge ett exempel, gått igenom rubrikerna i DN:s valbevakning under de två senaste veckorna.
Av sammanlagt 180 artiklar är det bara 52 som handlar om vad ett eller flera partier faktiskt tycker i en sakfråga eller inom ett politikområde. Det medan de artiklar som rapporterar eller analyserar olika opinionsundersökningar uppgår till så många som 31 stycken.
Flertalet artiklar handlar i stället om det politiska spelet, om partiernas kampanjaktiviteter och taktik eller om spekulationer kring samarbete och splittring.
Valet rapporteras i hög grad som ett spel och en tävling, snarare än en fråga om ideologi. Det kommer till tydligt uttryck hos kvällstidningarnas retorikexperter som sätter betyg på partiledarnas retoriska knep, i stället för att hjälpa läsarna att genomskåda dem.
Rimligen gynnar en sådan inriktning på rapporteringen i sig de borgerliga partierna. Alliansen har hela tiden inriktat sin valkampanj just på att framstå som framgångsrik, stark och kompetent, medan den har missgynnats av diskussioner om ideologi och i flera tunga sakfrågor som a-kassan och sjukförsäkringen inte alls har folkmajoriteten med sig.
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann sade i juli till tidningen Fokus att ”Socialdemokraterna vill göra detta till ett rättviseval. Men det kommer de inte att lyckas med”.
