I Wall Street (1987) tog Oliver Stone den moraliska tempen på USA vid Reaganerans höjdpunkt. Triangeldramat mellan finanshajen Gordon ”Greed is good” Gekko (Michael Douglas), hans valpige lärling Buddy Fox (Charlie Sheen) och dennes pappa, flygmekanikern och fackrepresentanten Carl (Martin Sheen) öppnade för både ett visst djup i samhällsskildringen och lite väl naiva förklaringsmodeller.
I grunden tycktes Stone sörja en gammal hederlig, produktiv kapitalism, ledd av hårt arbetande entreprenörer, medan det nyliberala förfallet skylls på girigheten hos en ny generation kapitalister.
Men samtidigt skildrade han också konfrontationen mellan arbete och kapital som central för historien.
Det är arbetarnas och fackets lite tuffare, men samtidigt ”ansvarstagande” agerande som räddar kapitalismen, här flygbolaget Bluestar, från finansklipparna.
Wall Street kan sägas utmynna i en uppmaning till ett förnyat välfärdskapitalistiskt samhällskontrakt med en något stärkt position för arbetarklassen. Det är inte osympatiskt, men lite dammigt och patriarkalt i hörnen.
När Stone nu återvänder till Wall Street, drygt 20 år senare och mitt under efterkrigstidens värsta ekonomiska kris, kunde man kanske hoppas på en fördjupad kritik. Men uppföljaren, med undertiteln Money Never Sleeps, är en elegant berättad pannkaka.
Gekko har suttit av sitt fängelsestraff för insiderbrott och föreläser nu om hur girigheten fördärvat Amerika. Inför hänryckta studenter förklarar han hur ”vanliga amerikaner” som köpt tre hus i spekulationssyfte fördärvat ekonomin.
Unge börsmäklaren Jacob (Shia LaBeouf) är sambo med Gekkos dotter, Winnie (Carey Mulligan), som skyller broderns självmord på pappan och inte vill ha något att göra med honom. Jacob, vars egen mamma sadlat om från sjuksköterska till bostadsmäklare, söker upp Gekko i hemlighet och försöker anordna en försoning.
Gekko själv är mest intresserad av att komma över de svarta pengar han deponerat i Schweiz i dotterns namn. Jacob och Winnie vill investera pengarna i ”framtidens marknad”, nämligen ”grön energi”.
Men allt detta är helt ointressant. Betydligt viktigare är vad som inte finns i filmen. Facket och arbetarklassen är försvunna, när det varit öppet läge att kontrastera attacken på de amerikanska bilarbetarna med bidragen till finansindustrin.
Inte heller finns här ett enda faktum som motsäger Gekkos analys av ”de vanliga amerikanernas girighet” som förklaringsmodell, inte ett ord om decennier av stagnerande reallöner och skattesänkningar för överklassen som bakgrund till skuldkrisen.
I stället tycks Stone vilja visa att girigheten nu spridit sig epidemiskt genom hela folket och att lösningen är att göra som Jacobs mamma, som går tillbaka till sjuksköterskejobbet. Sälj två av era hus och ta ett riktigt jobb!, säger Stone, medan arbetslösheten skenar.
Lägg till denna motbjudande moralism att skådespelarna, inklusive Douglas, har karisman hos en samling lyktstolpar och ni har ett gott skäl att vänta tills Money Never Sleeps går att hyra billigt på dvd.