Precis innan valaffischerna tog över Sveriges alla reklamtavlor pågick en kampanj för svenskodlat. En affisch visade en blond kvinna i röd festklänning som stående i en trädgård plockade frukt och grönsaker direkt ned i en kundvagn – en bild som är långt ifrån sann.
För bakom etiketten ”svenskodlat” finns vår tids statare, utländska gästarbetare som ofta arbetar tolv timmar om dagen, utan avtalsenlig lön eller dräglig arbetsmiljö.
– Se här! Januari, februari, mars, april, maj. Det är samma sak, inga lediga dagar. Alla dagar, hela året, det var nio, tio, tolv timmar varje dag, säger Ioan Gehrman.
Vi sitter i vardagsrummet i hans lägenhet i Kristianstad. Ioan Gehrman bläddrar i papprena som ligger på soffbordet framför honom. I prydliga rader är varje arbetad timme nedskriven med blått bläck.
Ioan Gehrman och hans familj flyttade från Rumänien till Sverige i januari 2007. Han hade fått arbete på en lantgård i Kristianstad. Familjen fick hyra en arbetarbostad på gården för 4 000 kronor i hyra, plus 2 000 kronor för el, per månad. Huset var gammalt och familjen tapetserade och renoverade för att de skulle kunna bo där.
Arbetet började klockan 8 på morgonen men det fanns ingen bestämd sluttid. På helgerna kunde det bli korta dagar medan arbetstiden under vardagarna ofta uppgick till tolv timmar.
Enligt timrapporten arbetade han 230 timmar en vanlig månad, alltså 70 timmar mer än heltid. För detta fick han 63 kronor i timmen efter skatt, och enligt lönebeskedet finns det varken övertidsersättning, helgtillägg eller semesterersättning.
Arbetet bestod av att renovera bondens sju hus, reparera maskiner, mata kor och skörda hö.
Även hans fru Maria Gehrman och parets två söner fick jobb på gården. Maria Gehrman var säsongsanställd och arbetade med att plantera sticklingar. Lönen låg på 50 kronor i timmen. Gården driver upp pilplantor till trädgårdsbuskar och korgflätning och arbetet var tungt och stressigt.
– Det var stor stress. Jag hade inte tid för mina barn, jag jobbade så långa dagar. Både min man och jag gick på morgonen och kom hem sent på kvällen. Men vi hade inget val. Vi kunde inte klaga på arbetstiderna. Om vi inte ville jobba så som han ville skulle vi bli utslängda. Vi bodde ju på gården, säger Maria Gehrman.
– Han drev på henne, först begärde han att hon skulle plantera 8 000 sticklingar per dag, nästa vecka var det 10 000, nästa 12 000, nästa 15 000 och nästa 17 000. Hon var tvungen att jobba tolv timmar per dag för att hinna, berättar Ioan Gehrman.
Sönerna, som nu är 14 och 18 år gamla, brukade hjälpa till några timmar efter skolan och under sommaren har de under två veckor arbetat heltid med att packa höbalar. Men de har inte fått någon lön och den äldste sonen säger till Arbetaren att han aldrig vill bli anställd igen. Han vill bli egen företagare så att han aldrig mer kan bli lurad.
– Jag brukar säga att alla arbetsgivare inte är likadana, det finns snälla också, säger Ioan Gehrman och tittar på sin son.
Gården där Ioan Gehrman arbetade heter Lillö Kungsgård och ligger ett stenkast utanför Kristiansstads stadskärna. Korna betar på strandängarna längs med Helge Å och på åkermarkerna odlas vallfoder, salix och spannmål. Det är här Ioans Gehrmans förre chef, lantbrukaren Per Åsheim, driver sin verksamhet.
– Han höjde ofta rösten åt mig: ”Jävla idiot, du måste jobba som om du är i Sverige, inte i Rumänien”. Och han skrek ”jävla invandrare”, säger Ioan Gehrman.
Men trots förolämpningarna behöll Ioan Gehrman sitt lugn.
– Jag har min familj att tänka på. Jag kan inte hamna i bråk.
Han berättar också att chefen hotat honom. Om han sökte något annat jobb så skulle chefen personligen se till att han inte fick anställningen. Och om han tog kontakt med facket, då skulle han få sparken.
Men när Ioan Gehrman arbetat på gården i tre och ett halvt år skedde en olycka som förändrade hans situation.
– Jag skadade mig i benet när jag arbetade, säger Ioan Gehrman och visar med händerna hur hans fot, ankel och smalben svullnade upp till dubbel storlek.
Såret var infekterat och han sökte läkarvård på en akutmottagning. Läkaren gav honom antibiotika, sjukskrev honom och kontaktade Försäkringskassan. Men på gården blev chefen ursinnig.
– Han skrek åt mig ”Varför har du gått till akuten, varför till läkare. Om du inte jobbar ska du inte ha pengar från Försäkringskassan”. Han sade att jag inte behövde två ben. Jag kunde jobba ändå och om jag inte gjorde det var jag tvungen att flytta samma månad, berättar Ioan Gehrman.
Men Ioan Gehrman följde läkarens råd och stannade hemma. Ett beslut som gjorde att han blev av med jobbet och att familjen fick samla ihop sina saker och flytta.
Den sista löneutbetalningen kom aldrig och Ioan Gehrman kontaktade fackförbundet Kommunal. Nu driver facket hans ärende och kräver att företaget ska betala ut den semesterersättning som det är skyldigt.
– Jag visste inte förrän då att jag måste ha anställningsbevis, semester eller a-kassa. Jag har frågat honom hur jag är anställd men han har bara sagt att mitt arbete är normalt. När jag frågade om semester sade han: ”Nej, nej, du ska inte fråga, bara jobba”.
När Arbetaren pratar med bonden Per Åsheim ger denne en annan bild situationen.
– Han sade upp sig själv. Det stämmer att han stack sig själv i foten med en högaffel. Det var mitt i höbärgningen på gården. Och han var ju inte allvarligt skadad så jag sade till honom att de nya reglerna för sjukskrivning innebär att arbetsgivaren anpassar jobbet efter skadan. Så att han kunde jobba utan att använda foten. Men han tyckte att eftersom han var sjukskriven så var han det. Han var inte ett dugg intresserad av att hjälpa till och vi hade ju jättekris med höet, säger Per Åsheim.
Att han skulle ha höjt rösten, eller någonsin förolämpat Ioan Gehrman, förnekar han bestämt. Företaget saknar kollektivavtal och Per Åsheim säger att detta ger honom rätt att erbjuda vilken lön som helst.
– Egentligen har inte facket någonting med det här att göra. Vi har haft ett civilrättsligt avtal och i slutänden kom han ju upp i 20 000-22 000 i månaden och det är ju nästan kollektivavtalsmässig lön.
Men enligt timrapporterna har han ju arbetat betydligt mer än heltid för att komma upp i den lönen?
– De är inte vidimerade av mig. Såg du min underskrift någonstans? Nej, just det. Jag har bara skrivit under lönebeskedet och där står inte antal timmar specificerade, säger Per Åsheim.
Varför har du inte specificerat antalet timmar i lönebeskedet?
– Måste jag det, vem säger att jag måste göra det?
En lönerapport ska visa vad lönen bygger på, annars kan man väl inte se om den stämmer?
– Det finns ingen lagstadgad minimilön. Varför måste jag då specificera hur många timmar han har jobbat? Är det verkligen en tvingande regel att specificera antal timmar? Nej, så har jag inte tolkat det.
Enligt hans timrapporter så har han arbetat alla dagar under hela året, är det så?
– Det är helt fel. Han har haft helg. Allting har skett på frivillig basis, det har inte varit tvingande på något sätt. Många helger hjälpte ju jag till och då var det ju bara en timmes jobb. På ett lantbruk måste djuren få mat sju dagar i veckan, morgon och kväll. Men han har kunnat vara ledig precis när han har velat.
– Han har aldrig beordrats till övertid, det har alltid varit frivilligt. Vill man tjäna pengar så jobbar man, vill man inte tjäna pengar så jobbar man inte. Han har enbart jobbat för egen vinning skull, säger Per Åsheim.
Varför är det så få lantbrukare, och då speciellt grönsaksodlare, som har kollektivavtal?
– Nu har ju den frågan ingenting med mig att göra, men hela Europa använder sig av billig arbetskraft. Polacker tar in ukrainare, tyskar tar in turkar, och USA anställer mexikanare. Om ni inom facket tror att Sverige och svenskar kan leva sina egna liv så är ni ju inte kloka.
– Och när det gäller Ioan Gehrman så var det ju också hans totala ovilja att förkovra sig i svenska språket som låg honom i fatet. De ska inte ha mer betalt än vad de är värda. Skriv nu detta, hur viktigt det är att den invandrande arbetskraften anpassar sig.
Ioan Gehrmans söner ska också ha arbetat på gården, när och hur har de fått lön?
– Jag kan inte svara på den frågan.
Har de fått lön?
– Alltså, hur skulle vi ha det nu, är detta en intervju eller inte?
Detta är ju en intervju.
– Ja, ja, men de har fått pengarna. Jag har papperna på kontoret.
Stämmer det att Maria Gehrman fick 50 kronor i timmen?
– Jaha, Maria. Ja, det vet jag inte, hon var anställd i min frus bolag. Alltså, vi har rätt att ha folk anställda utan kollektivavtal. Det är ju det som ni i facket har så svårt att acceptera.
– Skriv nu också att arbetsgivaren så oerhört ifrågasätter hela familjen Gehrmans trovärdighet och att det finns ett syfte med det här baktalariet. Men går ni på tidningen på detta så varsågoda.
Under intervjun frågar Per Åshiem om Arbetaren vet om Ioan Gehrman har någon ny anställning i dag. Vi vet att Ioan Gehrman numera arbetar inom en annan bransch men väljer att inte lämna ut denna information, något som retar upp Per Åsheim.
– Ja, han har då inget jobb inom jordbruket här i närheten i alla fall, säger Per Åsheim.
Jaså?
– Ja alltså, då hade de ju ringt mig och det har de ju inte gjort. Jag är hans enda referens.
För i tiden använde sig skånska bönder av statare i lantbruket. Statarna arbetade för mat och boende, och fick i vissa fall ynkliga ekonomiska ersättningar.
Men efter att statarnas arbetsvillkor och dåliga boendemiljö uppmärksammats i litteratur och media förbjöds statarsystemet 1945. I dagens lantbruk är nästan 100 procent av alla säsongs- och skördearbetare hitresta från andra länder. På fackförbundet Kommunal i Skåne anser man att den här yrkesgruppen är de nya statarna.
– Det liknar statarsystemet eftersom de lever på samma premisser. Det är samma dåliga boende och samma sätt som arbetsgivaren trycker ner dem på, kräver man lön så är man inte intressant som arbetstagare. Man har inga rättigheter utan bara skyldigheter, säger Ulf Hansson, Kommunal ombudsman i östra Skåne.
Enligt Kommunal är det mer regel än undantag att människor arbetar långa dagar till för låg ersättning inom svenskt jordbruk. Ulf Hansson säger att migrantarbetares lön ofta ligger mellan 25–30 kronor i timmen men också kan krypa upp mot 75 kronor. Det beror helt och hållet på bondens goda vilja eftersom de flesta lantbruk saknar kollektivavtal.
Migrantarbetarna är i princip aldrig medlemmar i facket vilket gör att det bara är ett fåtal av alla fall av exploatering som kommer allmänheten till kännedom och där lantbrukaren ställs till svars för arbets- och bostadsförhållandena.
– De bor i gamla hus, utslitna husvagnar och gamla minkfarmar. Det är de mest jävliga ställena som man kan tänka sig att en människa kan bo på, säger Ulf Hansson.
Bara några kilometer utanför Kristianstad ligger Degeberga och jordbruksföretaget Anrol. På företagets fält har ett 50-tal migrantarbetare arbetat under sommaren. De har plockat isbergssallad, vitkål och blomkål.
Det är ett tungt arbete där man står böjd över rader med grödor som plockas och slängs i korgar. Tempot är högt och eftersom arbetet utförs på ackord plockar arbetarna från 250 till 300 kilo i timmen.
De fysiskt tunga säsongsjobben inom jordbruket utförs nästan uteslutande av utländsk arbetskraft. De få svenskar som är anställda inom jordbruket är antingen maskinförare eller mekaniker. Arbetarna på fälten i Degeberga kommer från Rumänien, Moldavien och Ukraina.
– Vi har varit här i tre månader och arbetat bortåt tolv timmar varje dag. Det är tungt att arbeta på fältet så länge. Jag har väldigt ont i armarna och ryggen. Sedan arbetar man i alla väder, både i stekande sol, regn eller hård vind, berättar Vitaliy Senyk från Ukraina.
Vitaliy Senyk, Dmitri Romanenko, Roman Luckiyanchuk och deras sex ukrainska medarbetare har varit med om en omtumlande sommar. När de anlände till gården i juni fick de inga anställningsbevis. Något som fick Vitaliy Senyk att reagera. Han har tidigare arbetat som säsongsarbetare i Storbritannien.
Där fick han anställningsbevis, hade åtta timmars arbetsdag och en lön på nio pund i timmen. På gården i Degeberga fick han pengarna rakt i handen.
– Vi blev förvånade över betalningen, vi fick tolv kronor i timmen, säger Vitaliy Senyk.
Ukrainarna fick nys om jobbet i Sverige genom en bekant. Jobbet var utannonserat på en hemsida på internet där det uppgavs att lönen var 16 000 kronor i månaden. En månadslön som är fem gånger så hög som den normala i Ukraina. Möjligheten till snabba pengar gjorde att Vitaliy Senyk vågade satsa. Han betalade 250 euro för ett visum, 140 euro för bussbiljetten och ungefär 45 euro för den billigaste försäkringen. Det blir totalt 435 euro.
Efter de utläggen var det en chock att upptäcka att den egentliga lönen var lika låg som i Ukraina. Men de ukrainska arbetarna hade tur i oturen.
– En av oss råkar vara uppväxt på samma gata som en kvinna som flyttat till Sverige. Hon är gift med en svensk och vi kontaktade dem för att få hjälp, berättar Vitaliy Senyk.
Med hjälp av sin kontakt i Sverige fick de tag i fackförbundet Kommunal.
Ukrainarna skrev in sig som medlemmar och fackförbundet drev deras talan mot bonden. Anledningen till att ukrainarna fick så lite lön var att lönen helt baserades på ackord och alltså svängde efter hur mycket arbetarna orkade plocka i timmen. Kom de inte upp i nog många kilo uteblev alltså betalningen.
De ukrainska arbetarna visar upp timrapporter som de fått från företaget, där kan man tydligt och klart se att lönen varierat mellan nio och tolv kronor i timmen och att arbetsdagarna i de flesta fall slutat på tolv timmar.
Kommunal lyckades till slut att få till ett nytt avtal. Kompromissen mellan förbundet och företaget Anrol går ut på att arbetarna ska ha en timlön på cirka 100 kronor i timmen och ersättas för en genomsnittlig arbetstid på tio timmar per vardag och fem timmar per lördag.
Men från lönen ska det sedan dras pengar för sjukfrånvaro, kost och logi. Ett avtal som ukrainarna skrivit på binder dem nämligen till att betala 6 500 kronor i månaden för att de har bott och ätit mat på gården.
– När vi kom till gården fick vi skriva på ett kontrakt på svenska som vi inte förstod. Vi visste inte vad vi skrev på, säger Vitaliy Senyk.
Företaget Anrols ägare Roberth Ohlsson säger dock att det står helt klart att ukrainarna visste vad de gav sig in på redan innan de for till Sverige.
– Vi kan inte se att vi har gjort något fel. Men nu ska vi följa Kommunals direktiv, säger Roberth Ohlsson.
Roberth Ohlsson säger till Arbetaren att han inte vill intervjuas om de ukrainska arbetarna utan hänvisar varje fråga till fackförbundet.
Även om ukrainarna är tacksamma för all hjälp de fått av facket är de besvikna över att drömmen om 16 000 kronor inte kommer att uppfyllas. Kommunal uppger att arbetarna genom sitt nya avtal fått en klumpsumma på 20 000 kronor var av bonden. Om man räknar ihop den summan med det de fått tidigare och slår ut det på antalet arbetade månader ser man att arbetarnas nettolöner till slut blev cirka 10 000 kronor i månaden, detta efter att ha jobbat upp till 300 timmar i månaden.
Den 21 september beslöt sig ukrainarna för att bryta kontraktet och åka tillbaka till Ukraina.
