Massaktioner kommer i vågor. Oftast dröjer det år mellan varje fråga där breda folklager försöker agera politiskt. Jag syftar på de fall där mobiliseringen inte sker genom utskick, flygblad eller affischer från arrangörer till en mindre grupp redan frälsta, utan där sakfrågan i sig lockar människor i tiotusental.
Men de spontana protesterna mot Sverigedemokraternas inträde i riksdagen är andra gången i år som vi får se riktigt täta demonstrationsled, förra gången var efter Israels massaker på Ship to Gaza.
Riksdagspartierna bemöter alltid massaktioner på två olika sätt. Antingen anklaga dem för att vara ett hot mot demokratin, ett gatans parlament. Eller gulla med dem, försäkra att partiet driver samma krav och hävda att massaktionen är en viktig symbolisk protest för den som vill ”göra sin röst hörd”. Det gäller för både vana och nytillkomna demonstranter att inte gå i den fällan och bara utnyttjas som brickor i ett partipolitiskt spel, utan att själva nå framgång.
Antirasism är inget hot mot demokratin utan de senaste 20 årens största svenska folkrörelse. Medan partierna krympt till små proffstyckarorganisationer har antirasister byggt en stark rörelse underifrån. Men efter att SD har fått en vågmästarplats i riksdagen räcker det inte för rörelsen att bara göra sin röst hörd. Det krävs organisering för att förhindra att partiets politik blir verklighet.
Organisering kräver inte människor som tycker ideologiskt lika eller tillhör samma parti. Det är helt i sin ordning att människor spontant demonstrerar eller på andra sätt visar sitt missnöje mot SD under den lilla gemensamma nämnaren ”antirasism”, utan att behöva frälsas till att bli någon form av revolutionära socialister.
Demonstrationerna får inte sluta i bara ännu ett tillfälle för små vänstergrupper att dränka deltagarna i uttråkande flygblad om den egna organisationens förträfflighet.
Däremot kräver effektiv organisering att demonstranter som inte agerat politiskt tidigare får en möjlighet att delta i andra aktioner som mer direkt riktar sig mot SD:s politik. Annars kan engagemanget vara förbrukat om några veckor.
Vi måste öppet bjuda in till den politiska praktik som redan bedrivs. Som till exempel fackliga blockader mot utnyttjandet av papperslösa arbetare, flyktinggömmande i Värmland eller protester mot centrumdöden i Stockholms förorter. Ge människor möjlighet att agera direkt mot den statliga diskriminering SD snart kommer ha inflytande över.
Samtidigt finns det de som protesterar mot SD som det inte finns något skäl att agera tillsammans med. Från medel- och överklassens helvita villa eller bostadsrättsområden ses SD som de mindre bemedlades och utbildades protestparti. Dessa debattörer utmålar SD:s väljare som en pöbel av unga män med svenskt ursprung som bor på landet, antingen kroppsarbetar, är arbetslösa eller sjukskrivna och skyller på invandrarna för sin egna misslyckade situation.
Klassförakt är lika illa som rasism. Överklassen bär på samma osäkerhet och främlingskap för de människor som arbetar ihop deras rikedomar, som rasisten bär på för den som är etniskt främmande.
De så kallade ”unga männen” har all rätt att vara förbannade. Jag har i anslutning till valet
pratat med några ”unga män” som tidigare rört sig i högerextrema grupperingar. Men som i dag riktar ilskan mot SD:s framgångar.
Vi är en stolt pöbel som tar till gatorna tillsammans. Vi vägrar skämmas för att vi arbetar, bor på landet, är arbetslösa eller sjuka. Och vi är förbannande på gänget i backslick-frisyrer som vrålade ”Jimmie Åkesson tjalalalala” på sin valvaka.
