Nu börjar omvärlden fråga om valresultatet. Hur kan Socialdemokraterna förlora två val i rad? Hur kan Moderaterna nå samma röstsiffror som Socialdemokraterna?
För att förstå de dubbla valsegrarna måste vi inse att Moderaternas politik verkligen har förändrats. Nya Moderaterna är inte det gamla nyliberala högerspöket under ett nytt namn, som det hetat i de rödgrönas skrämselpropaganda.
Läser Anita Kratz biografi Reinfeldt Ensamvargen som börjar med att beskriva olika maktstrider inom Moderata Ungdomsförbundet. Förr i tiden fanns det nyliberal dominans. Jag gick på gymnasiet medan Moderaterna fortfarande dominerades av nyliberalt tänkande, fröna såddes i ett radikalt ungdomsförbund. Westerlundska Gymnasiet i Enköping var ett starkt fäste med över hundra medlemmar.
Debatter fördes på rasterna om nattväktarstaten, förbud mot kollektiva fackliga förhandlingar, vikten av klassklyftor för att ”hungriga vargar jagar bäst”, legalisering av droger. Och om den korrekta nyliberala revolutionära strategin var att helt ställa sig utanför välfärdssystemet, eller överutnyttja det tills det kollapsade av sig självt.
Så långt retoriken – den mest revolutionära handling jag minns att någon ungmoderat i staden utförde, förutom att driva svartklubbar på Stadshotellet – var att skicka in ett saltat deltagarantal på en kurs som bidragsunderlag till kommunen. Där första bokstaven i varje deltagares namn bildade texten ”nu blåser vi de jävlarna”.
För Göran Persson och Socialdemokraterna var det lätt att vinna val. Svenska väljare gillade inte privatiseringar eller ökade klyftor. Även den så kallade medelklassen var med i facket och den var kanske inte direkt glad över att betala skatt, men uppskattade i alla fall vad skattepengarna används till.
Socialdemokraterna vann val genom hotet från det nyliberala ”högerspöket”. Inte på sin egna politik som också ledde till att de rika blev rikare, fick sänkt skatt och vissa privatiseringar genomfördes.
Inte heller satsades det på offentlig sektor. Göran Persson myntade uttrycket ”den som är satt i skuld är inte fri” och införde budgettak för att betala av stadsskulden.
Så kom plötsligt Reinfeldt och Nya Moderaterna som gillar offentlig sektor, skatt och arbetsrätt.
Nyliberalerna lämnade partiet, blev passiva medlemmar, engagera sig bara lokalpolitiskt, gjorde avbön eller startade nya småpartier i bästa 68-
vänsterstil. I stället för att verka för sänkta skatter på kapital och för de rika lades fokus på sänkt skatt för medel och låginkomsttagare.
Skattesänkningarna skulle finansieras genom sänkta socialförsäkringsutbetalningar för ”den som är satt i skuld är inte fri”.
Reinfeldt kunde parera Perssons angrepp genom att visa hur klassklyftorna ökat under Socialdemokraternas regeringsperiod. Även om avskaffad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt till slut blev en del av alliansens politik, efter påtryckningar från övriga borgerliga partier, så har låg och medelinkomsttagare med arbete fått mer i plånboken under de senaste fyra åren.
I årets val gick det ännu sämre att skrämmas med högerspöket. De rödgröna försökte i stället vinna på en löfteskarusell och lovade mer åt både pensionärer, löntagare, sjuka och arbetslösa. Nu var det Reinfeldt som anklagade de rödgröna för ofinansierade reformer.
Visst kan både pensionärer, löntagare, sjuka och arbetslösa få mer pengar. Men för att väljarna ska köpa ett sådant valmanifest krävs att det finns en finansiering. Pengarna måste tas från överklassen och kapitalet, där de samlats på hög inte bara under alliansens tid utan även under de tidigare regeringsinnehaven. Nya Moderaterna lyckades knocka den gamla socialdemokratiska politiken. För att ta sig tillbaka in i matchen behövs en ny socialdemokrati.
