– Min mor, som var en enkel lantarbetare, brukade alltid säga till mina systrar och mig: ”Ni flickor måste studera hårt för att visa alla att ni kan vara precis lika duktiga som vilken vit pojke eller flicka som helst oavsett vad ni väljer att göra.” Och det är precis vad jag säger till min dotter nu, säger 51-åriga Maritza Rodriguez, lärare i historia på grundskole- och gymnasienivå.
Hon säger att hon aldrig känt sig mindre värd på grund av sin hudfärg. Inte ens när hon märker hur butikspersonal betraktar henne extra noggrant.
– De tittar misstänksamt på mig eftersom att jag är svart. De förstår inte att jag är en yrkeskvinna, och det är en form av diskriminering.
Dock upprörs hon över bristen på möjligheter att som svart kvinna avancera inom sitt yrke.
– År 2005 tog jag min magisterexamen, och nu skulle jag vilja skriva en bok, säger hon.
Men ambitionsnivån räcker inte för att övervinna ekonomiska svårigheter, dålig tillgång till källor och ett begränsat nätverk av kontakter.
– På det sättet känner jag mig marginaliserad som kvinna och som afrokuban. Det finns inte så många svarta kvinnliga författare på Kuba, de flesta kvinnliga författare här är vita.
Över 60 procent av önationens invånare är av afrikansk eller blandetnisk härkomst, enligt en studie utförd av Esteban Morales vid University of Havana.
Etnisk ojämlikhet har länge varit ett tabubelagt ämne på Kuba, men nyligen har frågan börjat diskuterats mer öppet.
Enligt Mayra Espina, psykolog och författare verksam vid den statliga forskningsinstitutionen Centre for Psychological and Sociological Research, bekräftar flera studier att 1990-talskrisen bidrog till mer fattigdom och social ojämlikhet.
Hon påpekar att undermåliga bostadsförhållanden och låg inkomst är betydligt vanligare hos svarta kubaner än hos deras landsmän av europeisk härkomst. Kvinnor i allmänhet och Kubas östliga provinser påverkas också mer omedelbart av de socioekonomiska klyftorna.
De socioekonomiska skillnaderna har rötter rakt ned i kolonialtiden, då befolkningen delades i vita slavägare och svarta slavar. Men efter ett halvsekel av kommunistiskt styre vittnar afrokubaner om att de sociala skillnaderna inte minskats i nämnvärd utsträckning och att de fortfarande befinner sig i ett strukturellt underläge.
Espina säger att Kubas socialpolitik är universalistisk till sin natur. Några särskilda insatser för att komma tillrätta med diskriminering av någon enskild grupp har inte genomförts, vilket motiverats med argumentet att ett dylikt tillvägagångssätt endast upprätthåller stigmatisering och ojämlikhet.
– Men resultatet har blivit det rakt motsatta, vår politik av extrem likabehandling har inte har kunnat övervinna den enorma ojämlikhet vi började med, säger hon.
Espina intar samma position som Morales argumenterat för i flera studier, att positiv särbehandling krävs för att åtgärda de sämre förutsättningar som följer av kön och hudfärg. Varje grupps specifika problem måste lyftas fram i ljuset, menar hon.
– Det räcker inte att tillhandahålla gratis utbildning för alla. Man måste satsa på mer resurser och högre kvalitet i utbildningen för de mest sårbara grupperna och för de som kommer från de mest utsatta områdena.
I en nyligen publicerad uppsats menade Morales att hela Kuba skulle gynnas av en socialpolitik som tillåter positiv särbehandling i syfte att undanröja de nackdelar som drabbar öns svarta och andra missgynnade personer och grupper.
Men Morales uppfattning är, liksom hans person, alltjämt kontroversiell. Nyligen uteslöts han ur det styrande kommunistpartiet efter att i en artikel ha pekat ut korruptionen inom statsapparaten som ”kontrarevolutionär”. Morales har överklagat beslutet.
