Vänner till Björn!
Kamrater!
Det är kallt och mörkt i Stockholm nu. Det är mitt i oktober, så det må väl kanske vara hänt med mörker och kyla. Det är väl som det ska vara? Det är bara det att den 12:e oktober sedan flera år känns extra mörk och kall.
I dag är det elva år sen vår vän och kamrat Björn Söderberg rycktes ifrån oss när hans liv släktes i trapphuset till hans hem i Sätra. Han mördades av organiserade nazister. Vi som kände Björn glömmer och förlåter det aldrig! Ni som anslutit sedan dess har säkert hört den mörka historien förut;
Ni har hört att på Björns arbetsplats jobbade den tidigare ordföranden i Sverigedemokraternas ungdomsförbund, Robert Vesterlund. En person som vid denna tid öppet kallade sig nazist var på väg att väljas in till en post i den lokala fackklubben.
Björn, som insåg det orimliga och farliga i det som pågick, sökte vägar att förhindra denna nazistiska infiltration av fackföreningsrörelsen. Han valde att angripa problemet genom att vända sig till media. Tidningen Arbetaren publicerade en artikel och nazisternas ambitioner frös inne.
Jag önskar att historien fick sluta där. En bagatell, en parentes i ett långt och aktivt liv. Visserligen en framgång, men knappast något att tal om senare.
Nu blev det inte så.
Nazisternas hämnd blev brutal. Vi berövades en vän. Syftet var självklart terror. Att skrämma oss till tystnad.
Så blev det inte heller!
Vi lät oss inte tystas. En och en halv vecka efter mordet samlades över 20 000 i en manifestation vid Medborgarplatsen. Ytterligare 20 000 deltog samtidigt i manifestationer runt om i landet. Dådet möttes inte av skräck och passivitet, utan avsky och engagemang.
Till minne av Björn Söderberg deklarerade SAC senare den 12:e oktober som ”Civilkuragets dag”. En dag för engagemang och mod. Idag är det tionde gången vi samlas här vid La Mano. Samtidigt pågår manifestationer just nu i; Luleå, Östersund, Norrköping, Göteborg, Malmö och Lund. När det känns mörkt och kallt kan vi se oss om och finna stöd hos varandra.
Vi är inte ensamma!
Det är tur. För nu behöver vi verkligen varandra. Den här hösten känns ju om möjligt mörkare än vanligt. Sverigedemokraterna, politisk skola för sådana som Robert Vesterlund, har valts in i landets parlament.
– Vem var det som facking rösta?
Ni har kanske klickat ”gilla” på facebook? En i och för sig spännande fråga, men den är tämligen menlös i sig själv. Viktare är i så fall frågan:
– Vem facking gjorde inte tillräckligt?
Eller ännu hellre:
– Vem måste facking göra något nu?
Det är ju vi som måste göra något. Ni och jag. Och nu menar jag att göra något på riktigt. Inte som i Life of Brian, där man i ett extra kritiskt läge deklarerar: – Right! This calls for immediate discussion. Eller i dessa facebooktider: – Nu behöver vi omedelbart en rejäl grupp som kan få många gillamarkeringar…
Nej! Vi måste angripa problemet i verkligheten. Göra Björns exempel till vårt. Jag vill hävda att alla vi som står här idag är bekant med en eller ett par nyblivna fascistsympatisörer. Nån på jobbet, nån kusin, en kompis kompis, grannen, eller vem det nu kan vara. Vi får inte låtsas att det är någon annans ansvar att tala dessa till rätta.
Vi får helt enkelt inte längre ducka för diskussionen i lunchrummet, skolkorridoren eller släktkalaset. Det är inte ”politikernas” ansvar att ta debatten. Det spelar strängt taget ingen roll om eller hur de talar med Jimmy Hitler. Det som spelar roll är hur vi använder vårt inflytande över de vi har i vår närhet.
Vi är 100 000-tals övertygade antifascister i Sverige. Det är klart att vi tillsammans kan begränsa skadeverkningarna av Sverigedemokraternas valframgångar. Det är bara en fråga om Civilkurage.
Vi måste börja med oss själva. Gräva där vi står. Vi är hundratals samlade vid La Mano i kväll. Det borde betyda att det är fem-sex hundra färre SD-sympatisörer i samhället när vi samlas här nästa år. Jag menar, två per skalle, det är väl ingen match? Vi står ju för kärlek och ljus och vi är inte ensamma. Vi har ju varandra.
Vi kanske inte kan göra så mycket åt höstmörkret, men ställer vi oss tätare blir det varmare. Så småningom kommer ljuset tillbaka även till denna del av världen.
