Bemanningsföretagen är i dag ett av de stora konfliktämnena på den svenska arbetsmarknaden. Fackliga organisationer anklagar ofta arbetsköpare för att använda bemanningsföretagen till att undergräva lagarna och de gemensamma överenskommelserna om hur arbetare ska behandlas, till exempel genom att ersätta uppsagd personal med inhyrd. På så vis kan arbetsköparen själv anställa och avskeda som den vill, och slipper ta hänsyn till vem som har företrädesrätt till en tjänst enligt Lagen om anställningsskydd, Las.
LO-förbunden blåste till strid mot företeelsen i den senaste avtalsrörelsen. SAC Syndikalisterna sätter ofta in strids-åtgärder mot företag som använder bemanningsföretag för att kringgå Las.
Den här situationen har vuxit fram under lång tid. Det är snart 20 år sedan de första stegen togs mot en avreglering av monopolet för arbetsförmedling – här finns själva grunden för bemanningsbranschens existens.
Dagens lagstiftning om bemanningsföretag uppstod i en tid då det svenska samhället genomgick djupa förändringar. För att förstå bemanningsföretagens roll på arbetsmarknaden i dag måste vi gå tillbaka till de första åren på 1990-talet.
Fram till 1992 reglerades bemanningsbranschen av 1935 års arbetsförmedlings-lag. Det var helt enkelt förbjudet att bedriva uthyrning, eftersom arbetarrörelsen såg hur den uthyrdes arbetsliv präglades av otrygghet.
Den arbetare som levde med ett bräckligt, tillfälligt kontrakt kunde aldrig organisera sig fackligt och ta strid för bättre arbetsförhållanden. Den socialdemokratiska regeringen under Per-Albin Hansson beslutade att all förmedling av arbete skulle styras av staten genom ett arbetsförmedlingsmonopol.
Från mitten av 1980-talet argumenterade de borgerliga partierna allt oftare för att lagstiftningen skulle lättas upp, samtidigt som näringslivet krävde mer flexibilitet på arbetsmarknaden. Man tyckte att det fanns ett behov av tillfällig arbetskraft.
Avregleringen kom också i början av 1990-talet, men den skedde i två steg. 1992 infördes Lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.
Men den nya lagen tillät inte uthyrning med vinstsyfte och det var arbetsmarknadsstyrelsen som gav tillstånd till privata utförare, under förutsättning att det fanns ett arbetsmarknadspolitiskt behov av verksamheten.
En person fick bara hyras ut under maximalt fyra månader, under arbetstoppar. Fortfarande var staten ansvarig för att skapa en så god arbetsmarknad som möjligt.
Året därpå skulle den borgerliga regeringen under Carl Bildt, med stöd från det populistiska Ny Demokrati, uppdatera lagen. Arbetsförmedlingens monopol avskaffades, det blev fritt fram att starta bemanningsföretag och att ingå uthyrningsavtal.
Nyckelorden var konkurrens och produktivitet, hela den svenska arbetsmarknaden skulle på så vis bli mer flexibel och effektiv. Den borgerliga majoriteten i riksdagens arbetsmarknadsutskott konstaterade att Sverige hade föränd-rats sedan 1935.
Det fanns nu en stark fackföreningsrörelse och en social skyddslagstiftning som garanterade att ingen skulle utnyttjas. Ledamöter från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tyckte att den borgerliga majoriteten slog sönder väl fungerande system utan annan anledning än ideologisk övertygelse, att privat verksamhet alltid var bättre än offentlig i den borgerliga idévärlden.
I riksdagsdebatten varnade Sten Östlund, S, för att seriöst företagande skulle ersättas av oseriöst och att de anställdas trygghet skulle komma i andra rummet; han såg framför sig hur arbetsköparna stärktes på arbetstagarnas bekostnad. Hans Andersson, V, anade en systematik i regeringens reformer som skulle bli svår att rulla tillbaka:
– Det här ingår i ett mycket tydligt mönster inom hela arbetslivet, där regeringen och de borgerliga partierna systematiskt försöker att urholka rättigheter och inflytande för de arbetande. Detta drabbar de enskildas trygghet, anställningstryggheten, och inflytandet i olika former, sade han i kammaren.
De två röda oppositionspartierna oroade sig för de potentiella konsekvenserna på lång sikt, en försvagad fackföreningsrörelse utan styrka nog att kräva goda villkor för medlemmarna.
I skriften Tio myter och elva sanningar om bemanning skriver bemanningsbranschens arbetsköparorganisation Almega att det inte är sant att anställningstryggheten försämras på grund av bemanningsföretagen, eftersom anställda inom dessa har kollektivavtal.
Men de borgerliga partierna har länge betraktat visstidsanställningar och bemanningsföretag som två sidor av samma mynt, en väg till en mer flexibel arbetsmarknad där arbetsköpare ska ha större frihet att göra sig av med personal.
I en riksdagsdebatt våren 1993 konstaterade socialdemokraten Sten Östlund att arbetsköparorganisationen Svenska Arbetsgivarföreningen – numera Svenskt Näringsliv – bland mycket annat hade just avskaffandet av arbetsförmedlingsmonopolet och möjligheten till fri uthyrning av personal på sin önskelista till den borgerliga regeringen. Reformerna kommer från en höger som medvetet valt att gå arbetsköparna tillmötes.
I dag beskriver Svenskt Näringsliv bemanningsbranschen som ett smörjmedel i det tröga maskineri som är svensk arbetsmarknad. Argumentationen för bemanningsbranschen är nu inriktad på att uthyrning är en väg in på arbetsmarknaden för utsatta grupper.
”Att ytterligare motarbeta bemanningsföretagen” skulle leda till färre arbetstillfällen, skrev Niklas Beckman, arbetsrättsjurist på Svenskt Näringsliv, i en debattartikel i Arbetarens systertidning Zenit i somras. Värst skulle invandrare och ungdomar drabbas.
I skriften Bemanningsföretag – en språngbräda för integration skriver Svenskt Näringsliv att ”särskilt betydelsefull har bemanningsanställningen varit för de som invandrat från länder utanför Europa. Det är även den gruppen av utrikesfödda som har svårast att klara sig på arbetsmarknaden”.
Högern talar om bemanningsföretagen som en lösning som gynnar både arbetsköpare och arbetstagare. Den sortens utnyttjande som SAC Syndikalisterna hävdar har skett på till exempel Berns salonger i Stockholm är för näringslivet möjligen olycksfall i arbetet, oftast bara fantasifoster.
Tillbaka till 90-talets början. Avregleringen sker samtidigt som Sverige härjas av omfattande arbetslöshet. Bemanningsbranschens födelse är en av de omvälvande förändringar som sker i skuggan av den stora ekonomiska krisen.
Under den här tiden förvrids själva förutsättningarna för kampen mot arbetslöshet, det anses inte längre vara statens ansvar att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik. 1985 har den socialdemokratiska regeringen avsvurit sig möjligheten att föra en ekonomisk politik för full sysselsättning, nu är det överordnade målet att bekämpa inflationen.
Avregleringen av arbetsförmedlingsmonopolet är lätt att se som en fortsättning i samma ideologiska riktning: staten ska inte påverka och forma, låt marknaden sköta sitt så kommer allting att fungera effektivt.
När arbetslösheten går upp till tidigare otänkbara nivåer förändras också synen på den arbetslöse. Det finns inte längre samma resurser och vilja till arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ska hjälpa den arbetslöse till en ny anställning, i stället flyttas ansvaret för att komma ur arbetslösheten allt mer till individen. Krisen ger tillfälle för högerperspektiven att prägla allt fler delar av politiken.
Samtidigt är det tidiga 90-talet präglat av lagstiftarens försök att anpassa Sveriges lagar till EG-rätten. Hos såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna finns en beredskap till anpassning inför medlemskapet i den Europeiska unionen, som alla förväntar sig ska bli verklighet inom kort. Avregleringen måste ske så att Sveriges lagar harmonieras med europeisk konkurrenslagstiftning.
Alla de här delarna bildar tillsammans en helhet.
Det är ingen slump att bemanningsbranschen föds just här, när arbetsköparnas politiska institutioner och ideologiska impulser har initiativet i den politiska beslutsprocessen. När den katastrofala ekonomiska krisen förändrar grundläggande spelregler i det svenska samhället.
I den här tidens politiska debatt om bemanningsföretagen påstod alltså förespråkarna att det inte fanns någon risk att den nya lagstiftningen skulle utnyttjas av mindre nogräknade arbetsköpare. Sverige var ett land med en stark fackföreningsrörelse och en lagstiftning som garanterade att människor behandlades med anständighet. Men de praktiska konsekvenserna på arbetsmarknaden har visat att kritikerna hade rätt.
I en dom från 2003 slår Arbetsdomstolen fast att en arbetsköpare har rätt att hyra in personal även om tidigare anställda har företrädesrätt, förutsatt att det inte sker för att kringgå Lagen om anställningsskydd. Men den svenska modellen, och balansen mellan arbetsköpare och arbetstagare, förutsätter att det finns fackliga organisationer som kan sätta tyngd bakom sina krav.
Lagen om anställningsskydd betyder inte mycket i praktiken om arbetsmarknaden struktureras så att förutsättningarna för facklig organisering undergrävs.
Eftersom den bemanningsanställdes arbetssituation är mycket osäker sker ofta just detta, hela arbetsplatsen blir svårare att organisera.
Många vittnar om hur de inhyrda blir en egen grupp vid sidan om de fast anställda – de sociala spelreglerna på arbetsplatsen blir ett hinder för mobilisering kring gemensamma krav. Det finns också arbetsplatser där alla anställda kommer från ett bemanningsföretag, som det uppmärksammade exemplet Green Cargo, ett statligt ägt logistikföretag som enbart har inhyrd personal.
Föreställningen att bemanningsföretag används för att möta tillfälliga produktionstoppar används knappast längre ens av borgerliga debattörer, eftersom den ligger så långt ifrån de verkliga förhållandena. Inhyrd personal är i dag ett permanent inslag i arbetslivet.
En undersökning som genomfördes innan vårens avtalsrörelse visade att åtta av tio LO-medlemmar var beredda att strejka mot arbetsköparnas möjlighet att sparka personal och i stället ta in inhyrd arbetskraft. På DN Debatt skrev företrädare för sex LO-förbund att avtalsrörelsen skulle bli tuff.
Men vårens uppgörelser blev för många en besvikelse.
I flera fall innehöll avtalen kompromisser som inte alls hindrade företagen från att hyra in personal, men där det blev möjligt att lokalt sälja turordningen i utbyte mot begränsningar i inhyrningen. Kritiken har varit skarp. Många menar att facken i praktiken nu har accepterat sakernas tillstånd och förhandlat bort möjligheten att ta strid mot den växande bemanningsbranschen.
Avtalsrörelsens resultat har i flera förbund avslöjat djupa klyftor mellan ledning och medlemmar. Ett 30-tal klubbord-förande i Handelsanställdas förbund skrev under en protestskrivelse och krävde att kollektivavtalet skulle rivas upp.
Bland fackföreningsrörelsens gräsrötter finns en oro för att ledningarna inte förstår hur allvarligt problemet är och att det nu riskerar att bli ännu värre.
Johnny Ahlgren, en av skrivelsens undertecknare, berättade i Arbetaren (se nr 8/9 2010) om en glidande utveckling som sätter det fackliga arbetet ur spel.
– Förr talades det om att inhyrd personal bara skulle tas in vid arbetstoppar. Nu har vi gått förbi det stadiet och man pratar i stället om andelen inhyrda. Ett företag som har en personalstyrka på 300 kan ha 100 personer inhyrda året runt. Man pratar inte ens om arbetstoppar längre.
Här står nu bemanningsfrågan i Sverige 2010. Permanentad i lagstiftningen och accepterad i arbetsmarknadens avtal. De Rödgröna lovade i sin regeringsplattform att se över lagstiftningen kring uthyrning, företrädesrätten vid återanställning skulle inte få sättas ur spel. Men det är svårt att skönja en tydligt formerad politisk opposition mot bemanningsföretagens långsiktiga expansion.
Eller för den delen en förståelse för vidden av problemet i den breda arbetarrörelsen. Vad händer när branschens penetration av arbetsmarknaden fördjupas samtidigt som fackföreningarna tappar tusentals medlemmar? Hur långt kan arbetsköparna förflytta sina positioner på arbetarnas bekostnad?
Berättelsen om bemanningsbranschen är inte slut än. Den har bara börjat.
