Vi tänker sällan på kriget. Flest offer är så klart civila afghaner. Döda soldater är inget vi vant oss vid. Att Sverige befinner sig i krig borta i Afghanistan sedan år tillbaka blir inte så konkret när inga kistor kommer hem. Det kom två 2005, sedan blev det lugnt. Men detta år har det hittills kommit tre.
En svensk soldat dog i helgen. Och under måndagskvällen sårades två till. Förespråkarna för kriget talar om att soldaterna offrar sig för demokrati, för att talibanerna inte ska kunna återta makten. Att kriget är en feministisk insats för att kvinnor ska kunna gå utan burka och flickor i skolan.
Tyvärr har svenskarna offrats för en lögn. Uppdraget är inte fredsbevarande utan ett ”säkerhetsuppdrag” för Afghanistans regim, men regimen soldaterna dött för är varken demokratisk eller kämpar för kvinnors rättigheter.
Två utländska styrkor finns i Afghanistan, dels Nato-styrkor som är där för att jaga Al-Qaida, dels Isaf-styrkor i vilka Sverige har trupp. Isaf-styrkorna är sanktionerade av FN:s säkerhetsråd men ledda av Nato och har i uppdrag att ge Hamid Karzais regim militärt stöd.
Under valet förra året trakasserade regimen politiska motståndare. Röstningsförfarandet förklarades lagstridigt, men när en ny valomgång skulle hållas drog Hamid Karzais främsta motståndare tillbaka sin kandidatur.
Den afghanska kvinnoorganisationen Rawa konstaterar i sitt 8 mars-uttalande i år att situationen för kvinnor inte är bättre under den nya regimen än under talibanerna. Religiösa fundamentalister har fortfarande makten. Några reaktionära kvinnor har fått poster i landets ledning, men det har även före detta talibaner och krigsherrar.
Vill Sverige göra en insats för kvinnors rättigheter eller demokrati finns betydligt bättre alternativ än att ge Hamid Karzai militära muskler. Ursprungligen samlades det soldater allierade med USA i Afghanistan för att hämnas attacken mot World Trade Center den 11 september 2001.
Soldaterna fastnade när Bin Ladin inte hittades, i ett krig som nu i retoriken i stället handlade om demokrati och kvinnors rättigheter. Det behövdes stöd från bland annat Sverige när det nya kriget i Irak slukade amerikanska resurser.
Lidande finns på många ställen i världen, men viktigare är att det på andra platser även finns större chanser att stoppa lidande. Det finns ingen brist på konflikter där kvinnor drabbas eller demokrati behöver skyddas. FN har gott om fredsbevarande operationer som behöver stöd, i stället för ”säkerhetsuppdrag” ledda av Nato och USA.
Till Kongo-Kinshasa efterlyser FN:s säkerhetsråd fler soldater sedan det rapporterats om nya massvåldtäkter och mord. Denna gång är det regeringsstyrkor som uppges stå för övergreppen, tidigare har det varit rebeller.
I Afghanistan finns 150 000 Isaf- och Nato-soldater, mestadels vältränade och dyrt rustade från rika länder i västvärlden. I Kongo-Kinshasa finns bara 20 000 FN-soldater, de flesta från fattiga länder i tredje världen och dåligt rustade. Här skulle 500 svenska soldater bli en viktig förstärkning.
Svenska soldater behövs för att rädda kvinnor från våldtäkt, stoppa inbördeskrig, etnisk rensning, svält och naturkatastrofer. Den korrupta gangsterpresidenten Hamid Karzai är en av få som lyckats med konststycket att få stöd av både USA och Iran. Det finns inga skäl att riskera fler svenska soldaters liv för honom.
Det är dags för aktioner och protester mot kriget! Sifo visar i sin senaste opinionsundersökning att 47 procent vill ta hem trupperna, bara 36 procent vill att de ska stanna. När USA invaderade Irak ledde det till massprotester. Det här kriget uppmärksammas inte lika mycket, men jordmånen för en svensk fredsrörelse finns.
