Margaret Thatcher ligger på sjukhus. Av vänstern har hon alltid fått skulden för att ha krossat den brittiska fackföreningsrörelsen och skapat ett apatiskt samhälle. En av de mer uppgivna protesterna som planeras är därför en fest på Trafalgar Square efter hennes dödsdag.
Nog är många apatiska. Trots att Tory-regeringen aviserat nedskärningar på mellan 20 och 40 procent inom den offentliga sektorn samlas bara runt 3 000 demonstranter i London på lördagen för att protestera. Nedskärningarna är ett mindre samtalsämne på arbetsplatserna, den egentliga folkliga vreden riktas mot att fotbollsspelaren Wayne Rooney funderar på att lämna Manchester United.
På Londons brandstationer rinner dock bägaren över och man överväger att ta till strejk. Om inte alla brandmän skriver under nya kontrakt, där dag- och nattskift görs lika långa, tänker arbetsköparen minska antalet brandmän i staden från 5 600 till 2 000. Alla brandstationer stängs under lördagen.
Samtidigt samlas närmare 6 000 personer för årets anarkistiska bokmässa. Det finns trots allt ett numerärt underlag för att bryta apatin. Men brittiska anarkister och syndikalister tenderar att vara pessimistiska.
– Sedan jag blev aktiv i den här rörelsen har det aldrig varit så illa ställt som nu, säger Ian Bone, veterananarkist, punkare och aktiv i organisationen Class War, när han håller sitt årliga tal till nationen på mässan.
Applåder och skratt hörs i föreläsningssalen som fyllts av ett par hundra åhörare.
Ian Bone har alltid byggt sitt politiska liv på de punkiga, humoristiska och provokativa aktionerna. Han har kallats Storbritanniens farligaste man i tabloidpressen. Hans senaste aktion var att hålla upp en affisch med chefsfinanssekreteraren Danny Alexanders bild och texten ”wanker” framför tv-kamerorna när han blev intervjuad om nedskärningarna. Ordet ”wanker” betyder på svenska ungefär ”runkare”, en av de populäraste brittiska förolämpningarna.
Ian Bones budskap detta år är enkelt. Det enda som behövs är att tala mer med människor. Anarkister får inte vara rädda för folket. Han avvisar den klassiska utomparlamentariska tanken om att bygga upp sociala center, mötesplatser i form av exempelvis ockuperade hus, för att nå ut.
– Alla snackar om att vi behöver en massa jävla sociala center. Det finns ett socialt center i varje gathörn i England, vi kallar dem pubar.
Åter igen drar han ned applåder och skratt. Och frågan är hur apatiska britterna egentligen är.
Margaret Thatcher lyckades krossa fackföreningsrörelsen juridiskt genom hårda antifackliga lagar. Men en av lagarna var regeln att varje strejk måste föregås av en omröstning bland medlemmarna. Även om syftet med lagen givetvis är att lägga juridiska hinder i vägen för facket, gör den även att det krävs grundläggande gräsrotsorganisering enligt syndikalistiska principer för att genomföra en strejk.
Nu blir mindre strejker allt vanligare i Storbritannien. Nyligen har taxiförare i Rossendale röstat för strejk i protest mot lokala disciplinregler, arbetare på ett bemanningsföretag till kärnkraftverket i Sellafield har blockerat trafik utanför verket för att kräva in ett uteblivet lönepåslag. Två strejker har brutit ut på gatukontoret i Swindon efter att kommunen dragit in övertidsersättningen på nattskiftet. Och arbetare på AstraZeneca strejkar mot indragna pensioner.
Margaret Thatcher skapade inte ett helt apatiskt folk. Hennes sista försök till reform, att införa så kallad ”poll tax” – platt skatt för alla oavsett inkomst – drogs tillbaka efter massiva kravaller och skattebojkotter.
Storbritannien är inte så apatiskt som många tror, anarkister och syndikalister kan spela en positiv roll genom att bli mer sociala. I stället för att bittert fira Margaret Thatchers död, finns en nyfödd arbetarrörelse att festa för.
