Kungens kurva. Sveriges största handelsplats med en årsomsättning kring drygt sex miljarder kronor. Här reste Ingvar Kamprad möbelvaruhuset som 40 år senare är en global miljardindustri. Ett stenkast därifrån reser sig Heron City från vars parkering radiomusik skränar för att locka barnen till lekplatsen. Förut lekte vattnet i foajéfontänen dygnet runt, numera skvalpar det mest om helgerna.
Små öar av natur sticker upp ur vägnätverkens innandöme. Granne med Kungens kurva är inte bara Gömmarens naturreservat, med sina naturrikedomar och skyddsområden, utan även en husvagnskoloni, av invånarna kallad Kontoret.
Här lever ett tiotal personer på permanent basis i en skogsdunge intill E4:an. På tre år har de etablerat en mer eller mindre autonom koloni, röjt träd och planat ut vägar, placerat ut husvagnsbostäder och fordon efter en genomtänkt struktur. Svenska flaggor pryder många husvagnar.
Solen letar sig in över fordonen, husvagnarna och det mänskliga arbetet. Stockwell hoppas på fortsatt ljus.
Medan det jobbas brusar motorvägen i kulisserna, formar en kontrasternas symfoni. Stockwell har levt här, i vad lokalmedier beskrivit som ett husvagnsläger för missbrukare, i två år. Han är i övre 20-årsåldern, uppvuxen i Täby och ytterst fingerfärdig. Efter att ha fått hit sin husvagn har han inte längre några klagomål.
– Skulle vara att det är en bit till tunnelbanan, säger han.
Vant och smidigt täljer han upp kopparrören och lösgör innehållet. Om vintrarna gör tjälen marken hård och rören blir allt svårare att komma åt. Bäst att bunkra upp. Han minns förra vintern. Då sov han i ett tält utmed E4:an.
– Jag gav mig fan på att klara det. Jag drog el trehundra meter genom skogen. Det var varmt och skönt, inga problem.
4 000 spänn, beräknar han, stående över ett sisådär fem meter långt rör.
– I dag får man 40 kronor kilot. För några år sedan, när det var rusch, kunde man räkna med drygt 60 spänn. Då var det rusch.
På Kontoret är man nöjd med det stabila kopparpriset som håller sin nuvarande nivå i mångt och mycket tack vare den ökade efterfrågan från Indien och Kina. Kontorets invånare säger sig vara trötta på mediernas skriverier, som mest handlat om vräkningshot och nedskräpning. Allt de vill är att bli lämnade ifred, att inte bli stämplade som illegala. Villo påminner om en trött ängel med skeptiska ögon. Medelåldersmannens hårman dansar lätt i höstvindarna. Han kommenterar Rysslands utveckling efter östblockets fall.
– Nu är det bara kapitalismen som styr. Många äldre glöms bort och lämnas, suckar Villo, som själv växte upp i det forna Sovjetunionen. Människor i dag tänker enkelspårigt. Samhället bryr sig mer om att förbjuda mopeder att köra 45 kilometer i timmen än att drömma om en bättre framtid för kommande generationer.
– Det är ju vi människor som sätter färg på tillvaron, vi som sticker ut, säger Villo och försöker tända en cigarett med fuktiga tändstickor.
På andra sidan trädhavet nära Kontoret skiner McDonalds gula logga, och bländar höstens färgmosaik. Se upp för människospillning och vassa föremål, upplyser en kvinna som rastar sin hund bland snåren. Ett fordon står övergivet mitt i en uppförsbacke; hur det orkat ända dit upp och via vilken obefintlig slinga tycks stå skrivet bland de döende lövverken.
Till husvagnarna används gasolvärmare och element. Liza Bäckman närmar sig, hon bor lite längre upp i backen med skogen i ryggen. Framför Liza Bäckmans boende breder Svea Hovrätt ut sig på en enorm duk. Hon kom över den när hon körde längs motorvägen. Hon såg den hoprullad och slängd åt glömska, nu lyser den upp Kontoret med sina bleka nyanser, agerar vindskydd för de nysådda rabatterna i Liza Bäckmans trädgård.
– Ring polisen och kvittera ut din bil nu, säger hon till Stockwell. Tala lugnt och behärskat och brusa inte upp dig.
Liza Bäckman ler. Det var hon som körde Stockwells bil och blev haffad eftersom fordonet inte tillhörde henne. Polisen besöker industriområdet med jämna mellanrum. Några bemöter Kontorets invånare med respekt, andra kommer med hot och dragna vapen.
– En gång sköt de skarpt mot en hund som lekte med en boll, berättar Stockwell som även minns ett tillfälle då en lapplisa på order av kommunen anlände för att p-bota en av husvagnarna.
– Helt absurt eftersom husvagnen inte ens har några plåtar. Efteråt hade hon anmält oss för att ha slängt nåt slags ”spjut” efter henne, vilket vi aldrig gjorde.
Liza Bäckman, som levt här sedan Kontoret grundades för tre år sen, rensar upp bland bråten på den angränsande parkeringen som vetter mot det övriga industriområdet. Det är övergivna sopberg som säsongsjobbande britter har lämnat efter sig.
Längst bort på parkeringen står några husvagnar övergivna. Presenningen till ett utekök börjar ge vika. Inga av fordonen tycks Liza Bäckman eller någon annan vilja röra vid med tång.
– Det ser för jävligt ut. Vi måste rensa upp här så att kommunen eller grannarna inte får för sig att skylla nedskräpningen på oss. De brukar vilja göra det.
Under den senaste tiden har hon trätt fram som något av Kontorets talesperson, bland annat i TV4 och programmet Efter tio. Andra skulle kanske lyfta fram henne som representant för de som vill leva sina liv efter andra premisser.
– Folk kommer och frågar om vi behöver hjälp med nåt. Ja, i så fall med sopor och skräp. Vi måste tömma vår container som nu är full, men det är omöjligt att göra det utan hjälp utifrån.
Den exklusiva möbelaffären Stalands ondgör sig i synnerhet över nedskräpningen och i allmänhet över sina grannar i Kontoret. I kassan i möbelvaruhusets andra våning står Robert Höglund med ett rosa band på tröjbröstet. Först säger han sig inte se röken av bosättarna i skogsdungen, men ändrar sig tvärt när en diskussionen kring en eventuell avvisning av Kontoret uppstår.
– De gömmer sig bland grönsakerna, men vänta tills det blir vinter: då kommer man att se hela lägret från motorvägen. Det ser för jävligt ut. De förstör vår image och deras hundar har jagat våra kunder ute på parkeringen.
Dessutom, fortsätter Robert Höglund, drar koloniinvånarna nytta av det gratiskaffe som Stalands erbjuder sina kunder, samt använder affärens toaletter. Stalands önskar, med sitt dyra utbud och välkända varumärke, inte vara granne med människor som stämplas som hemlösa, annorlunda.
Men en intressant aspekt i Stalands och husvagnskolonins grannrelation är att den senare var här först, ett år innan möbeljätten slog upp portarna för söderförorternas växande konsumentskara. Robert Höglund vill ändå ge möbeljätten Stalands ett humant ansikte i boendefrågan:
– Kan de inte allesammans få bo på en bondgård med tillgång till lite vatten?
Husvagnskolonin Kontoret kommer emellertid inte att vara granne till Sveriges största handelsplats länge till. Då första spadtaget till Förbifart Stockholm är taget kommer Stockwell, Liza Bäckman, husvagnarna och kopparrören att vara avlägsnade.
Byggstarten är planerad till 2012 och högerblockets valseger i Stockholm pekar på att Förbifartens tidsplan kommer att kvarstå. Stockwell är införstådd med det och har inga synpunkter vad gäller politiken kring förbifarten, inte heller kommer han med funderingar kring miljötekniska lösningar; däremot förstår han inte varför de inte får bo kvar tills projektet går av stapeln.
– Allmänheten är rädd för oss, många tror att vi är farliga och vill omgivningen illa. Men så är det inte, vi bara bor och arbetar här.
Men där, i själva koloniseringen av skogsdungen, bottnar problemet enligt Huddinge kommun. ”Olagligt markanvändande”, fastslår kommunens mark- och exploateringschef Charlotta Thureson. Huddinge kommun har gett kolonin ett år att bryta upp. En uppmaning som mötts med ointresse. Därför hoppas kommunen att avvisning snart ska ske med hjälp av Kronofogden. Vart Kontorets invånare tar vägen är oklart, de har ställt sig negativa till myndigheterna.
Pertti Koistinen, socialarbetare inom Stockholms Stad, har besökt Kontoret. Han kan förstå varför människor är tveksamma till de lösningar det offentliga kan erbjuda – däribland ”Bostad först”, den modell som bygger på att hemlösa först får tillgång till bostad och därefter hjälp med eventuella sociala problem – och anser att myndigheterna måste erbjuda alternativ som är tillräckligt intressanta.
Pertti Koistinen lyfter fram Skevehusprojektet, småhus för hemlösa enligt dansk modell. En enklare form av radhus för hemlösa som inte trivs i kollektiva boendeformer.
– ”Bostad först” avfärdas av många just för att människor som lever utanför samhällets normer inte klarar av ensamheten, säger han.
Skevehus har överlag fungerat väl i Danmark och finns den politiska viljan i Sverige borde det var ett alternativ även här, resonerar Pertti Koistinen och understryker den kollektiva fördelen:
– I många boendeformer likt Kontoret har vi att göra med en homogen grupp. Det är människor som aktivt valt att leva tillsammans. Alltså är chansen större att de kan slussas in mer skonsamt om deras etablerade samvaro får fortsätta i Skevehusprojekt.
Men, summerar Pertti Koistinen, i slutänden är det upp till politikerna.
Stockwell har redan förberett ”en flyktväg”. Han har ställt upp den svarta bilen mittemot husvagnen framför ett röjt krön.
– Så att jag kan fly som Zorro, säger han.
Om tanken är att plöja väg mot industriområdets parkering i en bil som inte ens ser startklar ut, eller att markera den fria fågelns ståndpunkt att inte vilja låsas in i en bur, låter han vara osagt.
