Vi vaknar om morgnarna och känner för bråkdelen av en sekund lycka och glädje. Någons andetag mot kinden, täckets värme, strimman ljus från gatlyktan utanför som letar sig in mellan rullgardin och fönsterfoder.
Sedan kommer smällen. Högern styr Sverige och nästan hela Europa. Både den höger som kallas extrem och den som av någon outgrundlig anledning anses vara normal. Vi famlar efter mobiltelefoner och väckarklockor för att trycka på snooze. Försöker desperata njuta en liten stund till men tårna känns plötsligt kalla och visst värker det i huvudet också? Det finns ingen mjölk kvar till kaffet. God morgon, en ny dag i skitsamhället har börjat.
Efter fyra år med Alliansen borde vi blivit experter på att störa en högerregering. Vi borde kunna alla knepen för att agera där det gör ondast, tjyvnypen och pungsparkarna som får Svenskt Näringsliv att darra. Men det vi ägnat mest tid åt är att dokumentera de olika spikarna i vänsterbyggets kista. ”Ingen a-kassa, det måste vara sista spiken i kistan”, har vi nickande sagt till varandra. ”Pigor åt de rika, nu sitter kistlocket tätt som på mormors grönsakskonserver.” Så har vi räknat nederlagen och lallat vidare i ett töcken av naiv tro på regeringsskifte.
Det blev inget regeringsskifte. Däremot fick vi som lök på laxen Sverigedemokrater i riksdagen. Detta skedde efter en valrörelse där det största oppositionspartiets hade en enda egen fråga som de drev, rätten till butler i Stockholms kollektivtrafik. I övrigt var det rörande överens med högern.
Över en natt för två månader sedan lade sig så hopplösheten och maktlösheten som en tjock dimma över den utomparlamentariska vänstern.
Några har fortsatt räkna spikar medan andra målar upp framtidsscenarion som hämtade från filmer så läskiga att de skulle få 15-årsgräns om de visades på bio. Men inget händer. Huvudena värker och tårna fryser men det finns inget ljus, inget hopp och helt enkelt ingenting att göra annat än försöka överleva. Vänstern är cancerpatienten som inbillat sig att tumören är inoperabel.
Vi zappar förbi nyheterna för att slippa opinionsmätningar och utspel från sossarna om att det ska löna sig att arbeta. Vilken värdelös strategi när vi skulle kunna skapa nyheter själva i stället!
I Burma har oppositionsledaren Aung San Suu Kyi släppts från den husarrest hon suttit i femton år de senaste 21 åren. De anhängare som, iklädda t-tröjor med texten ”We stand with you Aung San Suu Kyi” välkomnade henne filmades och fotograferades av Burmas hemliga polis.
Burma har ungefär 2 000 politiska fångar. Och utan att förringa det brutala och helt omotiverade polisingripandet i Göteborg efter det påstådda terrorhotet kan man konstatera att vi fortfarande lever i ett tämligen fritt land som rent objektivt ger oss utrymme att kämpa. Människor kämpade mot nazismen i Hitlertyskland. Hur hopplöst kan det egentligen vara att bedriva lite hederlig direkt aktion i gamla Svea Rike år 2010?
Vi ska inte räkna fler spikar i kistan. Vi ska leta efter grundbulten. Vi ska göra det vi är bra på, att utan ombud eller företrädare slå direkt mot själva kärnan i systemet. Antagligen finns det flera grundbultar. Kanske kommer vi lossa på fel, men vad gör det, vi prövar oss fram tillsammans. Vi har analysen, vi har modet, vi har humorn. Antalet anledningar till att känna hopplöshet och passivt titta på det spektakel som utspelar sig framför våra ögon är noll. Kan det hjälpa med några barrikader? Vi testar, vem vet. Vi ses där.
