Det är få som titulerar sig rasist. Inte ens Sverigedemokraterna vill befatta sig med ordet längre, stick i stäv med deras tydligt rasistiska politik. Det hindrade dock inte partiets ungdomsförbund från att arrangera ett diktuppläsning utanför Dramaten i protest mot det evenemang för mångfald som Stockholms Poesifestival ordnade där inne.
Å andra sidan hade Poesifestivalen efterfest på Berns salonger, som sedan länge är satta i facklig blockad efter att ha utnyttjat papperslösa arbetare under slavliknande förhållanden. Mot både Sverigedemokrater och dubbelmoraliska festivalarrangörer stod Poetisk Front, först utanför Dramaten och därefter utanför Berns.
Att anlita företag som utnyttjar papperslösa kan knappast definieras som något annat än rasism. Samma sak gäller den sjukvårdspersonal som vägrade behandla det asylsökande barn som sökte vård för ett benbrott. Det är rasism. När vi var små fanns rasismen på håll. Den fanns i Sydafrika och i Amerika. Vi lärde oss hur Rosa Parks satt sig på ett bussäte för vita trots att hon var svart, och höll henne som hjälte.
Bilden på Tommie Smith och John Carlos på den olympiska prispallen, med sina svarta handskar lyfta mot skyn, utgjorde – utklippt och upptejpad på väggen – ett slags antirasistiskt altare. Vi sjöng sånger om att frige Nelson Mandela och inte många ögon var torra när han efter 27 år tilläts lämna Robben Island som en fri man.
Det fanns raslagar som delade upp människor i två grupper, svarta och vita. Det var enkelt att begripa och naturligt att göra motstånd.
Dagens rasism tycks mer otydlig. Eller vill vi bara inte se den, för att den finns här bland oss, på oss? Hur kunde den misstänkte ”lasermannen” under en lång period skjuta människor i Malmö utan att någonsin kallas terrorist? Bara rasism kan hindra oss att känna den skräck som dessa skjutningar skapade bland människor med annan hudfärg än ”vit”.
Hur kan vi vägra papperslösa rätt till vård i strid med både nationell och internationell lagstiftning? Trots att vi uppenbarligen gärna äter på restauranger som utnyttjar papperslösa, och låter papperslösa snickra på villan. Förklaringen heter rasism och ingenting annat.
Eller ta det faktum av 12 000 barn dör varje dag till följd av undernäring, att vi inte ser till att få ett slut på det beror också på rasism. Förklaringar som att det beror på att det händer så långt bort från oss faller generande platta om man betraktar det stora engagemanget för delfiner utanför Japans kust eller hundar i Brasilien.
Rasismen finns till för att rika ska kunna bli rikare. För att det ska kännas okej, eller åtminstone acceptabelt, att Afrika och Sydamerika plundras på sina naturtillgångar, att Sydostasien plundras på sin arbetskraft i sweatshops och papperslösa på sin arbetskraft på plats i Europa och USA.
Det folkmord som i dag kallas för kolonialismen förklarades med att det var ”den vite mannens börda” att civilisera hedningarna med mörkare hudfärg. Rasismen tar sig andra uttryck i dag, men dess legitimerande funktion är densamma.
Det kommer aldrig gå att störta slavsamhället utan att krossa rasismen. Och det gäller all rasism, varenda snuskig liten gnutta ska bort. Att ”ta debatten” med rasisterna är fullständigt meningslöst.
Vi behöver formulera egna delmål på vägen mot en värld utan nationalstater och gränser. Vi måste föra kampen på arbetsplatser och gator, i skolor och bostadsområden. Vi måste vara skoningslösa.