Det hävdas ibland att den borgerliga regeringen då skatteavdraget för hushållsnära tjänster – Rut-avdraget, eller i folkmun pigavdraget – skulle införas försökte tvätta frågan ren från ideologi.
Det är bara delvis sant. När näringsminister Maud Olofsson (C) år 2007 firade internationella kvinnodagen genom att delta i en konferens om hur avdraget kunde stimulera kvinnors företagande var det givetvis ett ideologiskt ställningstagande.
Liksom när borgerligheten vänt upp och ned på det faktum att det är ett lågt värderat och kvinnodominerat yrke som subventioneras genom att spela Rot-kortet – det vill säga genom att ställa motfrågan huruvida kvinnors arbete bör värderas lägre än det bättre avlönade och ansedda arbete inom manligt dominerade hantverkaryrken som också subventioneras.
Som så ofta med den nuvarande regeringen får man leta mellan raderna för att finna ideologin, och som så ofta finner den som letar att det handlar om sysselsättningspolitiken och strukturomvandlingen av arbetsmarknaden.
Moderaten Edvard Unsgaard råkade bara vara alltför ärlig då han avslutade sitt inlägg på den sociala nätverkssajten Facebook, om ”invandrarföretaget” som på kort varsel skickade över en rysk städerska för att sanera mänsklig avföring från hans trapphus, med orden ”Det är arbetslinjen det”.
Däremot har regeringen, med stöd av sina bundsförvanter på landets blå ledarsidor, tvätta frågan ren från klassanalys och den rättvisedebatt som givetvis följer med en politisk reform som gör det billigare för redan välbeställda att köpa redan billig arbetskraft.
Här har regeringen i stället hamrat in budskapet att rättviseproblematiken är underordnad den totala samhällsnyttan av att göra svarta jobb vita.
Det är ett bra argument, givetvis ser den röstande allmänheten hellre ökade skatteintäkter än högre vinstmarginaler för landets skurkföretag.
Ett annat bra argument är att de som utför städtjänsterna har mycket att vinna på att deras anställningar blir lagliga, för även om lönen fortfarande är låg ger lagstiftningen ändå ett visst skydd mot de grövsta formerna av utnyttjande.
Dock uppstår problem om dessa argument inte visar sig hålla för en granskning.
Under arbetet med rapporten Vem städar folkhemmet? slog socialantropologen Anna Gavanas, verksam vid Institutet för framtidsstudier, larm om att arbetare inom den informella städsektorn utsattes för sexuella trakasserier (Arbetaren nr 40/2010).
När rapporten nu är färdigställd handlar de mest intressanta avsnitten om relationen mellan branschens svarta och vita sektor. Anna Gavanas visar att dessa lever i ett symbiotiskt förhållande – aktörer som arbetare, arbetsköpare och kunder verkar parallellt i bägge två – och att detta förhållande inte påverkats av Rut-avdragets införande.
Det finns, menar hon, en fortsatt efterfrågan på informella städtjänster för vilken ansvariga politiker valt att blunda.
Det finns också vittnesmål om att arbetsköpare i den svarta sektorn använt skatteavdraget som ett argument för att ytterligare pressa löner och villkor.
Ett välkänt problem med att studera informella fenomen är att resultaten är notoriskt svåra att kvantifiera. Men Anna Gavanas pilotprojekt sätter fokus på viktiga frågor. Pressas priserna i den svarta städsektorn?
Kan detta, i kombination med en ökad acceptans för städtjänster som en legitim bit i det så kallade livspusslet, leda till att fler är beredda att konsumera svart hemhjälp? Kan avdraget rent av motverka sitt – uttalade – syfte?
Regeringen har alltjämt att bevisa att reformen minskat den informella städsektorn. Om den inte lyckas med detta kommer den tveklöst att få besvärande frågor om varför retoriken var svartvit när verkligheten var en gråzon.
