Genom att göra ingenting har arbetarklassen makten över hela samhället. Inte bara över riksdag och regering, dessa slöa instanser som fått några småsaker tilldelade sig att bestämma över liksom elevråd får ”makten” att välja färg på de nya gardinerna till uppehållsrummet, utan över samhället i sin helhet, över storföretag och kapital. Det som genererar rikedom och tillväxt är vårt underbetalda arbete.
Värdet av arbetet tillfaller några få, vars makt ökar för varje lönesänkning och varje avsked av obehagliga knegare. Den riktiga makten, den ekonomiska, släppte LO till Svenskt Näringsliv redan 1906 i Nederlagsöverenskommelsen, eller Decemberkompromissen som den också kallas.
Berlinmuren kallas faktiskt fortfarande Den Antifascistiska Skyddsmuren av vissa kommunister. Man kan kalla saker vad som helst, men den socialdemokratiska arbetarrörelsen valde i alla fall att satsa allt krut på den politiska makten, att fylla kommunalhus och riksdag i stället för att kämpa för den ekonomiska makten inklusive arbetslivet.
Men den ekonomiska makten finns kvar i händerna på börsmagnater och styrelsegubbar bara så länge arbetarklassen sanktionerar det genom att gå till jobbet.
Bara så kan kapitalismen upprätthållas och överleva sig själv igen och igen. Börser kraschar, vi jobbar.
Fallskärmsavtal löses ut, vi jobbar. Miljoner ton olja flyter ut i haven, vi jobbar. Sossarna kan inte ge bort något som inte är deras, och de kunde de inte heller 1906.
Nu är det plötsligt en nyhet att Svenskt Näringsliv styr (S) genom en pr-byrå. Det vore en större nyhet om det kom fram att (S) styrs av arbetarklassen. Men vi styr det inte, och vad ska vi egentligen med ett parti till? Varför välja färg på gardinerna när vi kan bestämma över hela bygget?
Vi låter dem leka vidare i sin sandlåda. En liten lek är att Barbro Holmberg fick vara migrationsminister i senaste (S)-regeringen och fälla uttalanden om apatiska flyktingbarn som var så rasistiska att håren reste sig på våra ryggar.
Fyra år senare tog (S) avstånd från Sverigedemokraterna samtidigt som Holmberg premierades med posten som landshövding i Gävleborgs län. Den leken fortgick därför att arbetare inom sjukvården och Migrationsverket gick till sina jobb. Det var inte vårt fel, men vi kunde stoppat skiten.
Nu struntar vi i att diskutera mer om (S), om partiet kan pressas till vänster eller handlöst faller åt höger (det blir nog inget långt fall), vem som ska bli partiledare och allt det dravlet. Nu snackar vi om vad vi vill och vart vi är på väg. För att en ny värld är möjlig, och för att åskådare är så mycket sämre än aktör.
Vi kan börja med att dra ned arbetstempot så mycket att det behövs väsentligt fler personer för att driva runt företagen. Då blir vi av med arbetslösheten. Om den inre duracellkaninen är för enträgen kan vi strejka två timmar om dagen. Sex timmars arbetsdag blir verklighet så snart vi börjar praktisera den.
Det enda som kan stoppa oss är vår egen ovilja och rädsla. Och visst kan polis och militär vändas mot oss, som utanför Berns under de fackliga blockaderna. Men poliser och militärer kan också låta bli att gå till jobbet.
Vid sidan om den öppna striden finns också oändligt många knep att ta till i den osynliga kampen på jobbet. Så många är de knepen att
det sista inte än på länge är påhittat. Hitta på minst ett tillsammans med dina arbetskamrater som ett första steg mot den nya värld vi bär i våra hjärtan. Gör det till ditt nyårslöfte.
Ty makten är vår, egentligen.
