En äldre man med basker drämmer till med sin krycka mot servitrisen på restaurangen på torget mitt i staden. Hon nekade honom servering, hans kredit har nått botten.
Kryckan missar hennes haka med en hårsmån. Hon blinkar knappt, verkar helt trygg med att han inte slår för att träffa.
Mannen med baskern är dövstum. Han måttar en sup mellan tummen och pekfingret, tecknar skedrörelser mot munnen. Han vill ha sprit och mat.
På studs.
Servitrisen nekar igen, glimten i ögat.
– Han har gott om pengar, han vill bara jävlas lite, förklarar en annan gäst.
– De sköt oss i ryggen, tjetnikerna. Nu sitter jag och skålar med deras pojkar, de är mina vänner, skål! ryter en berusad muslim.
– Är ni holländare?, frågar han oss.
Det var holländska FN-soldater, ur det underbemannade och illa utrustade ”Dutchbat”, som underlät att skydda befolkningen under den bosnienserbiska offensiven, de ödesdigra sommardagarna för 15 år sedan.
– Nej, svenskar.
– Zlatan är fantastisk, Carl Bildt är en buse, mumlar den berusade.
På bikinifabriken Alma Ras, ett stenkast från krogen, jobbar 31 sömmerskor och tre män – förmannen, en mekaniker och en chaufför. Fabriken har ingen multietnisk policy, men fördelningen mellan serber och muslimer är nära nog hälften hälften.
Plötsligt tystnar det monotona smattrandet från symaskinerna för en kort paus och bensträckare. Någon överraskar med glass till var och en, och vi chansen att ställa frågor till sömmerskorna.
– Är det okej att jag pratar? frågar Natasa Stevanovic, nervöst blickande mot chefen över axeln.
Under Titoeran hade facket och arbetarråden ett avgörande inflytande vid alla arbetsplatser. I dag är ingen enda kvinna på Alma Ras medlem i facket.
– Jag tror att det finns ett fack i Olova, där företaget har en större fabrik. Men det behövs inte här, lönen betalas ut punktligt, fortsätter hon.
– Vi har anställt en oberoende advokat som ger råd till båda parter vid eventuell tvist, säger förmannen Mirfet Gravljevic.
– Rasten slut, återgå! kommenderar han så fort han slukat sin glass.
De flesta arbetsplatser är nu blandade av praktiska skäl, och på grund av påtryckningar från politiskt håll.
Men det är lätt hänt att en osynlig hand alltjämt delar fikaborden i två läger. Trots att många inte är mer ”serbisk-ortodoxa” eller ”muslimer”, än vad genomsnittssvensken är ”protestant”.
Serberna har druckit kaffe enligt turkiskt manér i generationer. Men nu väljer serber vanligen en storlek större kaffekoppar, de större respektive mindre kopparna återfinns ofta på varsin bordskant i Srebrenica.
Som utlänning lär man sig de etniska markörerna efterhand.
Ackordet på Alma Ras ger sömmerskorna en månadslön mellan 2 500–3 000 kronor. En förskoleplats kostar ungefär 400 kronor i månaden.
Arbetslösheten ligger omkring 40 procent i östra Bosnien-Hercegovina, även om siffran döljer alla dem som hankar sig fram inom den omfattande svarta sektorn.
– Vi har kommit hit för att vi vill hjälpa kvinnorna i det plågade Srebrenica, säger Mirfet Gravljevic.
– Han glömde säga att lönerna här ligger 30 till 40 procent lägre än lönerna i Sarajevoregionen, flikar Milos Vukic, en ung serbisk juridikstudent som hjälper oss att tolka, in.
Flertalet sömmerskor är i 20 till 30-årsåldern.
– När vi nu har möjlighet att välja unga kvinnor, varför skulle vi inte göra det? flinar Mirfet Gravljevic.
Stygnen biter inte som de ska på en av maskinerna, mekanikern Islam Oric felsöker. Sömmerskan trampar nervöst runt honom, orolig för bortfallet i ackordet.
Bikinifabriken ligger mitt på huvudgatan i Srebrenica. Gatan har varit uppkallad efter den serbiske generalen Ratko Mladic såväl som den muslimske krigsherren Naser Oric, kusin till den bekymrade mekanikern vid maskinen, beroende på vilken sida som för tillfället kontrollerade staden under de blodiga åren.
Nu har man emellertid enats om en sentimental kompromiss, gatan bär namnet från det tidigare Jugoslaviens ledare och upphovsman: Josip Broz, mer känd som ”Tito”.
”Har du förlorat någon?”, är en onödig fråga. Alla har förlorat någon i Srebrenica.
Muslimerna begraver ännu sina offer. Vid minnesceremonin och 15-årsdagen den 11 juli i somras tillkom 775 nya namn till dödslistan, kvarlevor från 775 nyidentifierade offer sattes i jorden.
Identifieringsarbetet har försvårats av att förövarna har grävt upp och flyttat massgravarna, DNA från ett och samma offer återfinns ofta i flera olika gravar.
Den feministiska fredsorganisationen Kvinnor i svart från Serbien och Belgrad besöker Srebrenica och begravningsgudstjänsterna varje årsdag.
Nätverket manifesterar tillsammans med den muslimska systerorganisationen Srebrenicas Mödrar, och välkomnas som hjältar och hedersgäster av de sörjande.
De svarta kvinnornas betydelse för försoningsprocessen kan sannolikt inte överskattas.
– Vi är här för att visa solidaritet när de sörjer sina närmaste, efter ett övergrep som någon begått i vårt namn, säger Stasa Zajovic, ordförande och en av organisationens grundare.
Belgrad har upphört med den tidigare förnekelsepolitiken. Serbiens president Boris Tadic har deltagit vid begravningarna under senare år, så även i somras. Parlamentet har antagit en offentlig ursäkt för Srebrenica, men skrivelsen omfattar inte ordet folkmord.
– Det finns bara ett ord för händelserna, och utan det ordet så är alla ursäkter värdelösa, säger Sefika Filipovic, 85 år, den äldsta aktivisten inom Kvinnor i svart.
Under slutet av inbördeskriget hade omkring 50 000 flyktingar samlats i Srebrenica. 15 år har gått sedan Ratko Mladic tågade in med sina styrkor och deklamerade att ”nu är det slut på turkväldet”. Resten är redan historia, även om detaljerna fortfarande är föremål för utredning.
Erövringen hade provocerats fram av de ständiga attackerna ut från enklaven, en uppenbar kränkning av överenskommelsen om demilitarisering av Srebrenica, enligt angriparna.
FN-bataljonen kapitulerade och överlämnade tusentals muslimer som sökt skydd vid basen i grannbyn Potocari. Debaclet fällde den nederländska regeringen, 2002.
Under de följande dagarna skiljdes kvinnor och barn ut för att bussas från området, sorteringen av människor var upptakten till det största enskilda massmordet i Europa sedan andra världskriget.
Carl Bildt, EU:s fredsmäklare vid tidpunkten, konstaterar i sin bok Uppdrag fred att roten till problemet med de säkrade områdena var att ambassadörerna vid FN:s säkerhetsråd snabbt och hjältemodigt hade förklarat dessa områden säkra och skyddade, men sedan inte fått sina regeringar att ställa upp med det som verkligen krävdes.
Analysen av det egna misslyckandet är förstås överslätande: ”Vi hade inte vetat om massakrerna. Blodet av dem på Mladics händer. Ansvaret måste också finnas hos Milosevic. Men även om vi gjort det hade våra möjligheter att göra mer varit plågsamt, plågsamt små.”
Ännu gapar många hus tomma, skotthålen i fasaderna är en ständig påminnelse om krigsåren. Men de tomma husen blir färre och färre, människor väljer fortfarande att återvandra, för att bygga ett nytt liv i staden.
Alija var en av de muslimska män som lyckades fly hals över huvud och klara livet, längs den tio mil långa och minerade reträttvägen till den muslimskt kontrollerade staden Tuzla. Familjen hade lämnat Srebrenica två år tidigare.
1998 var de återförenade igen, i Sverige. Före kriget var han krögare, men restaurangen skyfflades ut med bulldozers i floden Drina, som bildar gräns mellan dagens Serbien och Bosnien-Hercegovina. Alija vill inte medverka med sitt efternamn i tidningen.
Under slutskedet av inbördeskriget var han brigadchef i Drinadalen, och han känner ännu en viss oro för att bli eftersökt av forna fiender.
– Men jag är i stort sett trygg nu, jag är helt obeväpnad och det händer att jag dricker kaffe med den serbiske före detta brigadchefen.
Alija har nyligen förverkligat drömmen om att återvandra och fått hjälp att skola om sig till jordbrukare.
– Nyss hade jag ingenting, men det här, det är verklig rikedom, säger han och silar sitt nybärgade vete mellan fingrarna.
Vardagslivet är stillsamt i staden, som inte är mycket mer än en stor by. Våld är nu ovanligt. Gubbarna småpratar avmätt på restaurangen.
Men ingen går säker för treåringen med maskingeväret som härjar mellan borden och på torget utanför, han skenavrättar alla som kommer i hans väg. Pojken får hållas, men några vuxna ler ansträngt åt leken.
Mannen med baskern sitter åter på restaurangen. En rensskrapad tallrik och ett fullt glas framför honom.
Kryckan på behörigt avstånd.
Han ser påtagligt nöjd ut.
