Trots att Irland är ett av Europas hårdast krisdrabbade länder såg landet bara en enda större facklig aktion där förra året, en nationell demonstration den 27 november. Men på den blev den irländska landsorganisationen ICTU:s ordförande, Jack O’Connor, utbuad när han steg upp i talarstolen.
Under januari bröt sig brandmännen och ambulansförarna ut från de offentliganställdas fackliga paraplyorganisation SIPTU. Tusentals väntas i stället gå med i nybildade oberoende fackföreningar.
– Om fackföreningarna fortsätter att genomföra ”Croke Park-avtalet”, tror jag många fler medlemmar kommer att följa oss ut genom dörren, förklarade John Kidd, ordföranden för brandmännens lokalavdelning i Dublin.
Det han syftar på är ett avtal som slöts i juni förra året, efter att kortvariga strejker brutit ut på bland annat några sjukhus: de irländska offentliganställdas fackföreningar accepterade frivilligt ett fyra år långt strejkstopp. I gengäld förband sig regeringen att inte genomföra lönesänkningar eller uppsägningar. De offentliganställda fick dock ställa in sig på att medverka i ”omfattande omstrukturering” och ”produktivitetshöjning”. Regeringens utfästelser var villkorade med att ingen ”ytterligare oförutsedd försämring av de offentliga finanserna” inträffade. Och lönerna frystes under avtalstiden – efter att först ha sänkts tidigare under 2010, innan avtalet skrevs under.
”Omstrukturering” har visat sig kunna innefatta en hel del. Lärarna har nyligen gått med på att öka sin arbetstid en timme i veckan. Sjuksköterskeelever som tidigare fått lön för att arbeta ute på sjukhusen under sista utbildningsåret, ska i framtiden göra det gratis. Även om ingen ska sägas upp, råder det fortfarande stopp för nyanställningar: nyligen medgav ministern med ansvar för mentalvård, John Moloney, att man ökat användningen av lugnande medel för att hålla patienterna under kontroll med färre anställda.
Croke Park-avtalet följer en särskild irländsk tradition av ”sociala partnerskap”. Sedan slutet av 1980-talet har ICTU, arbetsköparorganisationerna och regeringens representant har gemensamt slagit fast tre- eller fyraåriga överenskommelser med namn som ”program för nationell återhämtning” och ”program för konkurrenskraft och arbete”.
En bärande tanke i många av dem var, förutom att garantera strejkfrihet, att byta låga löneökningar mot sänkningar av inkomstskatten. Partnerskapet ansågs vara en förklaring till ”Den keltiska tigerns” ekonomiska framgångar – som nu dock fått ett hastigt slut. Men under den långa perioden med ”socialt partnerskap” blev facken också allt svagare – anslutningsgraden sjönk från 62 till 31 procent.
I den privata sektorn, där bara 20 procent är fackföreningsanslutna, var det i slutet av 2009 i stället arbetsköparsidan som gjorde slut på ”partnerskapet” och förklarade att ”en ny era har inletts”. Där har det på flera håll blivit kraftiga lönesänkningar: byggarbetarnas fackliga organisationer accepterade i december sänkta löner med 7,5 procent. I december röstade också parlamentet igenom en sänkning av minimilönen från 8,65 till 7,65 euro.
Alla dramatiska nedskärningar har inte gjort den sittande regeringen, ledd av partiet Fianna Fáil, uppskattad. Just nu är det fortfarande osäkert om premiärministern Brian Cowen kan undvika en misstroendeomröstning – han har senaste tiden plågats av avslöjanden om golfrundor och andra nära kontakter med vd:n i den nu nationaliserade konkursbanken Anglo-Irish Bank. Labourpartiet har i opinionsmätningar fått opinionssiffror på över 30 procent inför de val som väntas i mars, vilket skulle vara mer än en tredubbling av dess nuvarande andel och göra det till landets största parti – hittills har det alltid stått i skuggan av de båda mittenpartierna Fianna Fáil och Fine Gael. Men Labour har själva förklarat att de inte kommer att riva upp den budget som redan klubbats och föreslår bara marginellt mindre nedskärningar än den nuvarande regeringen.
Nu växer kraven på att fackföreningsrörelsen ska börja föra en mer aktiv kamp. Flera förbund har anslutit sig till tanken på en 24-timmars generalstrejk, under parollen ”en marsch räcker inte”. Just 24-timmars strejker har i exempelvis Grekland och Frankrike på senare tid ifrågasatts som mer symboliska än verkligt effektiva kampmedel. Men det vore likväl en höjning av konfliktnivån i ett land som hittills har drabbats av några av Europas hårdaste nedskärningar – men trots det bara åstadkommit några av de mildaste protesterna.
