Det tog nästan två veckor innan rapporteringen kring händelserna i Tunisien tog fart i Sverige. En del av förklaringen till detta ligger i hur dåligt skeendet passat den västerländska mediabilden av den arabiska och muslimska världen. Enligt denna förväntas de politiska konflikterna utspela sig mellan de två polerna ”traditionellt” och ”modernt”. I det aktuella exemplet Hizbollah och Libanon, mellan en islamistisk, reaktionär rörelse som protesterar mot ”Väst” eller en västvänlig regering. I 2009 års gröna revolution i Iran, mellan en “upplyst” befolkning och en konservativ, religiös regim.
Ingen av aktörerna i det tunisiska dramat går väl ihop med de här föreställningarna. Visserligen var regimen en diktatur, men en sekulär, ekonomiskt liberal sådan, och dessutom en av EUs närmaste handelspartners. Inte heller de krafter som drev på upproret passar: varken reaktionära islamister eller städernas moderna medelklass tycks ha spelat huvudrollen. De symboliska, mobiliserande stridsämnena var inte sharialagar eller kvinnosyn. Snarare var det krav på bröd och arbete som var de utlösande faktorerna bakom demokratirörelsen.
Givet detta är det inte särskilt förvånande att fackföreningsfederationen UGTT, med sin bas bland offentliganställda och industriarbetare, har kommit att bli den viktigaste pådrivande kraften bakom revolutionen. Radikala lokalföreningar och medlemmar tog också redan tidig en ledande roll, och fackföreningslokalerna fick fungera som improviserade samlingspunkter för protesterna. Med detta inte sagt att det är fackföreningsrörelsen som initierat Jasminrevolutionen.
Från officiellt håll var reaktionerna länge betydligt mer försiktiga. I sitt första uttalande efter protesternas början, den 21 december, uttryckte UGTT:s generalsekreterare Abdessalam Jerad sin ”djupa oro” över utvecklingen, men fokuserade på att mana till lugn och sammanhållning, och nämnde inte med ett ord frågan om demokrati.
Att UGTT över huvud taget skulle ställa sig i täten för ett uppror av det här slaget var inte givet på förhand. Även om den tunisiska fackföreningsrörelsen har drivit frågor om demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter länge, är dess historia långt ifrån någon hjältemodig berättelse om kompromisslös kamp. Snarare framstår den som en mycket omsorgsfull och försiktig balansgång. Å ena sidan har man tidvis levt under hotet om att förbjudas, något som också blev verklighet under en del av 1980-talet. Å andra sidan har man fått passa sig noga för att inte allt för mycket framstå som en marionett i händerna på regimen.
Efter att Ben Ali 1987 avsatt den ålderstigne diktatorn Bourguiba slog pendeln över i den senare riktningen, och under hans första decennium vid makten stod UGTT lojalt bakom hans styre. Trots att organisationen med tiden blivit mer kritiska tog den alltså inte ställning mot regimen förrän revolten redan var ett faktum. Genom alla dessa skiftande tider och konjunkturer har man dock förmått bevara sitt formella och organisatoriska oberoende. Just detta, snarare än en historia av konsekventa politiska ställningstaganden, har också visat sig vara det absolut viktigaste bidraget som fackföreningsrörelsen gett den tunisiska revolutionen.
I brist på spektakulära islamistiska inslag har många medier i stället valt att beskriva revolutionen som ett exempel på det ”moderna”. DN (20/1) intervjuar bloggaren Ghada Hadhbaoui, som menar att ”de-monstrationerna utlysts på Facebook”. Den har kallats ”den första bloggrevolutionen”. Al-Jazeera (18/1) hävdar att ”sociala nätverk som Twitter och Facebook har varit den i särklass viktigaste faktorn bakom upptrappningen av den senaste tidens händelser”.
Om man fokuserar på budskapet i stället för på mediet blir dock bilden en annan.
”Uppmaningen som cirkulerar överallt på internet är att gå till fackföreningslokalerna och vänta på att antalet människor blir tillräckligt stort för att kunna genomföra protesterna”, menade en bloggare under revoltens mest intensiva dagar.
Att oppositionsrörelserna i Tunisien alltså kretsat kring fackföreningarna, medan de i andra delar av Mellanöstern har dominerats av islamistiska grupper, har betydligt mer handfasta orsaker än bristande tillgång till sociala medier.
I det politiska läge som råder i många andra länder i regionen har de islamiska rörelserna ett helt avgörande trumf på hand: de är de enda som är i besittning av samlingsplatser och har en bas i en religiös sfär, som knappast går att förbjuda. Under sådana förutsättningar, där i princip all oppositionell verksamhet är olaglig, utgör moskéerna en av få arenor för agitation och organisering. Detta är inte heller något unikt för den muslimska världen. Såväl i det kommunistiska Polen som för den amerikanska medborgarrättsrörelsen fungerade religiösa rörelser som alternativ, när de i snäv mening offentliga politiska sammanhangen inte stod öppna.
I fallet Tunisien har de religiösa organisationerna inte haft detta monopol på att utgöra ett alternativ till regimen. UGTT:s välutvecklade struktur av lokalföreningar och dess mer än 500 000 medlemmar har kunnat erbjuda upproret en annan, icke-religiös grund. Hur situationen kommer att utveckla sig de närmaste dagarna och veckorna är omöjligt att sia om. Redan nu är det dock klart att den roll som UGTT spelat i upproret sätter ett exempel som utmanar förutfattade föreställningar om de religiösa rörelsernas betydelse, och hur ett uppror går till.
