”Just nu är allt vi kan göra att vänta. Vänta på att planet ska landa (när ska det landa? Har det landat?). Vänta på att Murad ska höra av sig (kommer han kunna det? Får han tillbaka sin telefon? Går den att använda där? Blir han fängslad eller lyckas han fly?). Vänta på att han ska ta sig till Erbil (de blir ’avsläppta’ i Bagdad.) Vänta på att få veta hur vi ska kunna gå vidare med våra liv när inte längre Murad finns i dem (kanske lyckas han ta sig helskinnad tillbaka hit, men om han inte gör det då? Vad händer då?).”
För Nathalie Gustafsson hopar sig frågorna efter att hennes systers make mot sin vilja och i strid mot Europarådets och FN:s flyktingorgan UNHCR rekommendationer avvisats till Irak. Samtidigt har migrationsminister Billström (M) endast en fråga att besvara: stämmer Wikileaks uppgifter att han och Carl Bildt kohandlat med Irak om återvändandeavtal? På tre och en halv minuts intervju, som redan blivit ett legendariskt Youtubeklipp, hinner ministern svara ”Inga kommentarer” 21 gånger. Nathalie och hennes familj har försökt få kontakt med Billström, men inte fått något svar alls. Inte ens ett ”inga kommentarer”.
Kvar för oss är att gissa. Och hoppas förstås. Hoppas att vi har helt fel om Irak, hoppas att inga människor längre förföljs, fängslas, torteras eller mördas där på grund av sina åsikter, sin religion eller sin sexuella läggning. Hoppas att Murad och hans kamrater möter ett annat öde än andra människor som utvisats från Sverige. Till exempel de två män som utvisades till Egypten 2001 efter att socialdemokraten Thomas Bodström gått CIA till mötes.
Framme i Egypten utsattes de både männen för tortyr, och sökte på nytt uppehållstillstånd i Sverige 2007. Men de fick tji och vad sade migrationsminister Billström då? Att han av sekretesskäl inte kunde uttala sig i frågan. Så många frågor utan svar.
Sverige har trots toppnotering i EU-ligan av glesbefolkade länder en lång historia av utvisningar. Mörkast är kanske Baltutlämningen, då några tusen krigsfångar utlämnades till Sovjetunionen i januari 1946. De flesta tyskar, men bland dessa 146 baltiska soldater. Minst sju av dessa, som hölls internerade i läger på svensk mark före utlämningen, begick självmord. Ännu fler försökte ta sina liv men misslyckades.
Redan innan dess, under 1930-talet hade nazisternas maktövertagande i Tyskland lett till att hundratusentals människor försökte fly därifrån. Det blev fråga om liv eller död för politiskt oppositionella, judar, romer och homosexuella. Ungefär 400 000 människor flydde från Tyskland och de ockuperade länderna fram till 1939, men hade svårt att hitta någon fristad. Sverige tog emot futtiga 5000 av dessa.
Det är ett smutsigt land vi lever i. Många folkvalda oavsett partifärg följer den blågula traditionen av utvisningseufori, av stängda dörrar, av bevakade gränser, av rasism, av hat. Just så som det passar den lilla klassen med de många pengarna.
Arbetarklassen har fortfarande inget fosterland och vi tjänar inte heller 2011 någonting alls på att hållas åtskilda av gränser och medborgarskap. Den direkta aktionen står oss till buds när politiker och människorättsorganisationer går den lilla klassens ärenden. Demonstrationer och blockader utanför förvar och flygplatser har avlöst varandra. Hur långt måste vi gå? Billström göre sig icke besvär att besvara den frågan i ord, utan i handling.
