2005 hade jag för avsikt att på obestämd tid ta en paus från mina universitetsstudier.
Jag hade muntligen blivit lovad en anställning inom rivningsbranschen, och tanken var att arbeta ihop lite pengar för att sedan resa.
Men den utlovade anställningen gick om intet, liksom följaktligen resplanerna. I stället var jag fast i Stockholm. Utan pengar.
I väntan på besked från Alfakassan ansökte jag om försörjningsstöd, vilket resulterade i att jag placerades på ett så kallat ”Jobbcentrum” i en av huvudstadens förorter.
Dessa centrum var fortfarande en relativt ny företeelse, men att de skulle bli politiskt populära var uppenbart redan då.
På introduktionen presenterades fantastiska siffror. Bara månader efter inskrivning befann sig den stora merparten av de som hänvisats till centret i sysselsättning.
Att denna sysselsättning främst bestod i oavlönade praktikplatser vid stormarknader runt om i Stockholm – vilka sällan eller aldrig resulterade i varaktiga anställningar – talades det över huvud taget inte om. Statistiken var snygg.
Nya siffror som SCB tagit fram på uppdrag av Temagruppen Unga i arbetslivet – där bland andra Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Ungdomsstyrelsen ingår – visar att gruppen unga som varken studerar eller arbetar ökar kraftigt.
2007 bestod den av 85 000 personer i åldrarna 16–25 år. 2008 hade gruppen vuxit till 102 000.
Längre än så sträcker sig inte den tillgängliga statistiken, men temagruppen befarar att ökningen fortsatt.
Samtidigt, vilket kanske är mer intressant, ökar den grupp vars försörjning och sysselsättning samhället helt saknar kunskap om.
I åldersintervallet 16–19 år omfattar den 13 000 av 20 000 individer, men det ligger nära till hands att tänka sig att många av dessa får sin försörjning hemifrån.
Större delen av de mellan 20 och 25 år uppbär någon typ av ersättning från statliga eller kommunala trygghetssystem, men hur 24 000 av de 82 000 personer som ingår i gruppen överlever är en vit fläck på kunskapskartan.
Temagruppen kommer med ett antal relevanta men förutsägbara delförklaringar: den ekonomiska krisen har slagit mot jobben och unga med svag anknytning till arbetsmarknaden har drabbats hårdast.
Men en pusselbit saknas i slutsatserna. Parallellt med att hindren för etablering på den reguljära arbetsmarknaden vuxit sig högre har det även blivit väsentligt svårare att få tillgång till trygghetssystemen.
Kriterier har skärpts och krav på motprestation blivit mer regel än undantag.
Detta får tydliga exkluderande konsekvenser, som har mycket lite att göra med att människor inte vill ”göra rätt för sig”.
I en undersökning som fackförbundet SSR presenterade i fjol (se Arbetaren nr 11/2010) svarade 65 procent av socialsekreterarna att arbetssituationen är så pressad och resurserna så begränsade att de inte kan leva upp till socialtjänstlagens intentioner.
Bekanta inom socialtjänstens biståndshandläggning vittnar om det outtalade kravet att aldrig bevilja försörjningsstöd om ett avslag är juridiskt hållbart.
I Stockholmsförorten hade deltagarna gett jobbcentrumet ett öknamn: Vårbergen-Belsen.
Liknelsen med det nazistiska koncentrationslägret kan tyckas osmaklig, men hade sitt ursprung i frustration över den upplevda förnedringen.
Om vi som deltagare inte underkastade oss meningslös väntan och disciplinering – eller nekade att arbeta gratis – verkställdes det allestädes närvarande hotet om indragen ersättning.
Många äldre, med familjer att försörja och hyror att betala, tvingade sig att svälja bitterheten och stanna kvar.
Många yngre, som inte hade samma ekonomiska ansvar, valde att lämna Jobbcentrum bakom sig.
Här borde temagruppen leta förklaringar till varför gruppen osynliga unga växer. Tillgång till välfärden kräver i dag kamp. Samtidigt ges inga garantier, och många väljer i stället att hanka sig fram på tillfälliga svartjobb.
Osäkerheten är densamma, men den svarta arbetsmarknaden är både mindre kontrollerande och mindre skuldbeläggande än Myndighetssverige.