Svenskt Näringsliv har som mål att arbetsköparna ska ha den totala makten över arbetsplatserna, över arbetsmarknaden. Arbetare är ett medel att använda, att utnyttja, för att skapa rikedom och makt åt företagsägaren.
Helst ska varje arbetare ha F-skattsedel och vara sitt eget lilla företag så förhållandet mellan arbetaren och företaget blir civilrättsligt och inte arbetsrättsligt.
Så att inte arbetaren slår sig samman med andra arbetare och kritiskt synar sin tillvaro och tänker ut strategier för att ändra den tillsammans, själva utan pampar eller mellanhänder. Det vill säga syndikalism.
Den dag Svenskt Näringsliv tycker om syndikalister är syndikalismen död.
Lars Gellner, som skrivit inlägget för Svenskt Näringslivs räkning, använder spaltutrymmet åt att bolla paragrafer i Medbestämmandelagen, MBL, fram och tillbaka.
Endast fackföreningar med kollektivavtal omfattas av fredsplikt, konstaterar han, och poängterar att detta måste ändras.
Genom att låta påskina att det är MBL som borde ändras mörkar Gellner helt det faktum att det han egentligen argumenterar för är en inskränkning av en grundlagsskyddad rättighet.
Svenskt Näringsliv vill alltså påverka det politiska skeendet på avancerad nivå – samtidigt som Gellner passar på att kasta en dräpa över fackens rätt till politisk strejk eftersom ”det i ett demokratiskt land som Sverige, med alla de möjligheter till politiska ageranden som vår konstitution tillåter” inte behövs.
Då borde Gellner vara den första att ta bort tassarna från den politiska kakburken och på så vis föregå med gott exempel.
Regeringsformen försäkrar inte bara befolkningen rätten att organisera sig och att demonstrera, utan slår också fast rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.
Men betänk här Svenskt Näringslivs inställning till lojalitet och tystnadsplikt! Minns inte minst Per Johansson, fackklubbsordföranden som avskedades från Stockholms tunnelbana 2005.
Denna förvridna uppfattning står i bjärt kontrast mot samma regeringsforms tillförsäkran om yttrande- och informationsfrihet, så vi ska nog inte förvånas över att de rika återigen försöker sätta sig över en av landets grundlagar.
Med högern vid den parlamentariska makten lär det dessutom gå smidigare än någonsin.
Men liksom marknadens diktatur har som enda mål för ögonen att hela tiden kunna krama ut så mycket vinst som möjligt ur varje enskild arbetare, utan att ta hänsyn till något annat än sina egna tyckanden och lustar, har arbetarklassen också övergripande mål.
De är inte ännu av revolutionär karaktär som vid södra Medelhavet. Men också i Sverige vill alla kunna ställa mat på bordet åt sig och de sina. Och köpa nya gympaskor åt barnen när trottoarerna äntligen sopas rena från vinterns grus.
Siffror som visar hur Stockholmsbörsen gått upp i dag igen blandas med nyheten att bara en tredjedel av landets arbetslösa får ersättning från
a-kassan.
Rädda Barnen räknar i år antalet barn som lever i fattigdom i Sverige till 220 000.
Man kan pressa människor till mycket, men inte till allt. Gellner skriver själv hur ”SAC:s aktiviteter vid Berns i våras föranledde polisen att ingripa med batonger och hästar”.
Sedan dess har ett mäktigt antal nya blockader arrangerats utanför Berns. Batonger och hästar tycks bita dåligt på hunger och solidaritet.
Gellner och näringslivets hetsiga skrik drunknar i ljudmattan från allians, korrupta högerfack och andra extremister.
Den ljudmattan hindrar oss inte från att höra varandra. Ditt hjärta slår i mitt bröst. Det här är bara början.
