– Avstigning för samtliga resenärer. Detta tåg tas ut i strejk av SAC Syndikalisterna, meddelar Jonas Grönvik vänligt men bestämt från förarhyttens mikrofon.
Det ljusnar. Klockan är närmare nio och det fjärde tåget tas ut i strejk. Men strejken inleddes redan klockan 04.22 på torsdagsmorgonen den 27 januari.
Detta eftersom ingen förhandlingslösning hade kunnat nås mellan syndikalistiska driftsektionen i Stockholms tunnelbana, DSTS och arbetsköparen MTR.
Det strejkdrabbade tunnelbanetåget töms på morgonrusningsresenärer som strömmar av och fyller Gullmarsplans tunnelbaneperrong.
Under dagen ska cirka 100 tågavgångar ställas in när 50 syndikalistiska förare, spärrexpeditörer och kundservicevärdar strejkar.
– Det är bra att de strejkar. Det är klart att det är tråkigt att man kommer för sent, men att de får köra sex timmar utan att få kissa, det är hemskt. Jag skulle inte klara en timme, säger Rahel Tzegay förskollärare på väg till jobbet.
Anledningen till strejken är missnöje med förändringar som MTR genomfört sedan det övertog verksamheten för drygt ett år sedan.
Förändringar som bland annat lett till att spärrpersonal inte tillåts gå på toaletten och att tunnelbaneförare behöver köra sex timmar utan rast.
DSTS kräver nu att förändringarna dras tillbaka och syndikalisterna får medhåll från Seko, som ställt sig neutrala.
Sekomedlemmar bemannar därför inga spärrar eller tåg som tagits ut i strejk.
Jan-Erik Björk är Seko-ansluten förare på gröna linjen. Han säger att han är lika missnöjd som syndikalisterna, men på grund av Sekos avtal med MTR har han fredsplikt och får inte strejka.
I dag är han därför neutral och har kört ett tomt tåg.
– Jag är faktiskt jätteglad över den här strejken och stöder den till fullo. Leder det här till något bra får jag också ta del av det. Jag önskar att jag själv hade fått strejka, säger han.
I lunchrummet med utsikt över Gullmarsplans spårområde ström-mar plötsligt morgonsolen in. Det gyllengula ljuset faller på listorna över strejkdrabbade avgångar som ligger utspridda på bordet framför Jonas Grönvik och två strejkande arbetskamrater.
Att bara ta ut vissa tåg i strejk kräver kirurgisk noggrannhet för att garantera säkerheten för trafikanter och arbetskamrater som inte är uttagna i strejk. I lunchrummet får strejken också stöd från oorganiserade kamrater.
– Hade jag fått lov hade jag strejkat direkt. Det är ett utbrett missnöje bland personalen. Det fullkomligt kokar, säger en oorganiserad kvinnlig förare.
På andra sidan en glas-dörr ligger företagsledningens lo-kaler. Här medger MTR:s förhandlingschef Pierre Sandberg att företagets organisation har brister, men han är besviken över syndikalisternas val att strejka.
– Kan de sitta vid ett förhandlingsbord och kläcka jättesmarta idéer som gör att vi kan vara verksamhetseffektiva, men ge en schyst arbetsmiljö så kör hårt, säger han.
För tio år sedan strejkade tunnelbaneanställda vilt och enligt personalen är den upprörda stämningen samma nu som då. Pierre Sandberg säger att han inte är orolig att det ska hända igen, men tillägger ändå:
– Jag hoppas att förare och andra personalkategorier förstår att med vild strejk så kommer man inte närmare problemets lösning. Vägen dit är dialog. Så löser vi problemet här, inte med strejker.
I Abrahamsberg, en av Stockholms västra förorter, ska spärrexpeditören Eva Svensson precis gå på sitt skift. Men i stället för att sätta sig på plats i spärrkuren tejpar hon upp en lapp med texten ”strejk” på kurfönstret.
Enligt det avtal som MTR slutit med SL måste spärrlinjen ständigt vara stängd, vilket är företagets anledning att inte låta personalen gå på toaletten.
– När man ringer efter ersättare får man höra att det inte finns någon som kan komma. Går jag på toaletten ändå kan jag bli varnad, säger hon.
I dag ställer Eva Svensson i stället leende upp grinden och låter trafikanterna passera utan att betala. Samma sak kommer att ske på nio stationer till innan strejkens 24 timmar är över.
– Vi öppnar spärrlinjen och alla får helt enkelt gå in. Nu får MTR betala böter för varje minut som går, säger hon.
Klockan är snart fem och i Alvik tas ännu ett tåg ur trafik och ut i strejk. För de strejkande är det halvtid, men för resenärerna som strömmar till är arbetsdagen slut.
Under dagen har de flesta resenärer visat förståelse för de strejkande. Men försäkringstjänstemannen Eva Johnsson är kritisk där hon står på Alviks perrong och väntar på nästa tåg.
– Att jag drabbas är naturligtvis inte bra. Jag har en häst som jag ska ut till, säger hon och tittar besvärat på klockan.
När den sista spärren stängs, klockan halv två på fredagsmorgonen i Råcksta, och strejken avslutas har trafikantströmmen sedan länge mattats av.
I slutet av sitt strejkpass sammanfattar Jonas Grönvik dagen som lyckad.
– Det har gått jättebra att ta våra stationer och tåg i strejk. Vi hade också ett stort stöd från kollegor. De ställde sig neutrala och tog tågen ur trafik, säger han.
Jonas Grönvik tror att strejken har skickat ett tydlig budskap till MTR – att inte bara prata utan konkret förändra situationen. Men om det inte sker är DSTS redo för en andra rond.
– Vi kommer att fortsätta kämpa för arbetsmiljön. Den här punktstrejken är bara början. Med största sannolikhet kommer det att bli fler liknande dagar om inte MTR tar sitt förnuft till fånga.