På det lite kyliga kontoret tillhörande den syndikalistiska fackföreningen CNT sitter Nilala Haddadi och Frédéric Siméon, båda korrekturläsare och fackligt aktiva i nystartade driftsektioner på sina respektive arbetsplatser.
De är fortfarande entusiastiska över höstens mobiliseringar.
– Jag trodde att det skulle vara omöjligt för arbetarna att demonstrera eftersom de stora fackföreningarna inte utlyste generalstrejk. Men det var väldigt fritt, och självorganiserat, och det var så många människor på gatorna, det var verkligen bra, inleder Nilala Haddadi.
– Ja, det var verkligen massiva demonstrationer. Vi har inte sett så många människor på väldigt lång tid, inte sedan 1968, fyller Frédéric Siméon i.
Under demonstrationerna, berättar de, kunde CNT delta på ett mer integrerat sätt än vad som tidigare varit fallet. 2008 kom en lag som gjorde det möjligt för medlemmar som tillhörde mindre, alternativa fackföreningar att organisera officiellt erkända fackklubbar, och sedan dess har CNT etablerat omkring ett trettiotal driftsektioner i olika privata företag.
– Under den här rörelsen kunde därför CNT för första gången vara verkligt aktiva i företag, på arbetsplatser och i den offentliga sektorn. Vi kunde uppmana folk att strejka tillsammans med andra fack. Vi hade mer autonomi än förut, säger Frédéric Siméon.
Men ni förlorade mot regeringen. Blev inte rörelsen demoraliserad?
– Det kanske finns några personer som demoraliserats, säger Nilala Haddadi.
– Jag vet inte, eftersom det fortfarande finns ilska på arbetsplatserna över att lönerna inte höjs, att arbetsförhållandena fortfarande är dåliga och att cheferna har så höga löner, säger Frédéric Siméon.
Båda är missnöjda med att det aldrig blev någon generalstrejk, att de stora facken inte gick hela vägen.
CNT hade fört fram kravet på en nationell generalstrejk, där arbetarna varje dag fick ta ställning till om strejken skulle fortsätta följande dag eller inte.
– Jag tror att basen var väldigt stark och ville ha en generalstrejk, men vi lyckades inte gå emot den nationella fackbyråkratin, och jag tror att folk var väldigt besvikna i slutet på protesterna, säger Frédéric Siméon.
Paul Fourier, från Frankrikes största fackfederation CGT och generalsekreterare för det nationella transportförbundet, tycker dock fortfarande att det var rätt beslut att avstå från en generalstrejk.
– Vi kunde se att många människor skulle ha problem med att ge sig in i en väldigt lång strejk, förklarar han över sin mobiltelefon.
Han sitter i bilen på väg till flygplatsen men pratar gärna och ivrigt om höstens protester.
– Det kostar pengar, eftersom man inte får någon lön i Frankrike när man strejkar. Vi tyckte att det skulle vara farligt att uppmana till en lång strejk eftersom många människor skulle gå tillbaka till jobben efter några dagar.
En generalstrejk, menar han, skulle antagligen lett till väldigt kraftfulla protester i kanske fyra eller fem dagar, för att sedan dö ned helt.
Vad händer, efter att kampen mot pensionsreformen gått förlorad?
– Vi lyckades inte få regeringen att ändra reformplanerna, men vad som är viktigt för framtiden är att vi lyckades få människor att förstå frågan om pensionerna bättre. Och opinionsundersökningar visar att människor stödde oss i fackförbunden, de tyckte att vi hade rätt, säger Paul Fourier.
Arbetaren träffar Jean-Baptiste Tondu bärandes på en banderoll i en demonstration till stöd för upproren i Egypten och Tunisien.
Han studerar historia på ett universitet i Nanterre utanför Paris, är medlem i det nya anti-kapitalistiska partiet NPA, studentaktivist, fackmedlem och var aktiv i de stora mobiliseringarna.
– Jag tror att vi knappast någonsin varit så nära en generalstrejk som i höstas, säger Jean-Baptiste Tondu. Det skulle vara väldigt enkelt att säga att det inte blev någon generalstrejk på grund av fackledningarna, självklart trodde vi inte att de skulle utlysa en sådan.
Men fackbyråkratin följer arbetarnas medvetenhet, vilket är skälet till att det inte blev en generalstrejk, arbetarna var inte redo för en sådan strejk.
Eftersom frågan som startade proteströrelsen handlade om pensioner, vilket för många studenter ligger långt in i framtiden, så var studenternas roll i första hand att stödja arbetarnas krav.
– För studentrörelsen kändes det inte som ett nederlag. Men jag tror inte att arbetarna är demoraliserade heller, många lokala protester och strejker har skett efter pensionsreformen. Vi lärde oss mycket i kampen, kom så nära en generalstrejk, och regeringen blev försvagad. Så det var en dålig seger för regeringen, och ett bra nederlag för oss.
– CGT fortsätter att ”sätta press på regeringen” och förhandlar som vanligt kring arbetslivsfrågor och pensioner, flera viktiga förhandlingar är på gång i skrivande stund, säger Paul Fourier.
På CNT:s kontor gläds Nilala Haddadi och Frédéric Siméon åt att organisationen fick flera nya medlemmar genom protesterna. Nu, säger de, är det viktigaste att utbilda de nya. Frédéric Siméon sammanfattar:
– Jag är fortfarande optimistisk, jag tycker inte att man har rätt att inte vara det.
