Den parlamentariska undersökningskommissionens rapport bygger på över 700 vittnesmål, 19 dagar av offentliga utfrågningar och miljontals dokument, och målar upp en bild av svindlande finansiella spekulationer på en nivå som många gånger tycks gå över gränsen för det kriminella.
Medan amerikanska centralbanken och olika övervakande myndigheter blev helt tagna på sängen av kraschen, visar rapporten att bankerna själva var väl medvetna om att de beviljade lån till låntagare som inte skulle kunna betala tillbaka och att de spelade med enorma risker.
Så tidigt som 2004 insåg företagsledningen på Countrywide Financial, en av de viktigaste subprime-långivarna, att deras utlåning kunde få ”katastrofala konsekvenser”.
Countrywide och många andra banker visste att många av lånen de sålde vidare hade falsk kreditrating, enligt rapporten.
Kommissionen konstaterar också att flera av de stora investmentbankerna, men i synnerhet Goldman Sachs, fortsatte att rekommendera och sälja paketerade bostadslån samtidigt som de själva satsade pengar på att lånen skulle spricka, något som en intervjuad expert jämför med ”att ta ut brandförsäkring på din grannes hus och sedan elda upp det”.
Rapporten ger också en förklaring till varför allt detta kunde slippa igenom myndigheternas kontroll: ”från 1999 till 2008 lade finanssektorn ut 2,7 miljarder dollar på lobbying på nationell nivå; individer och politiska aktionskommittéer från sektorn gav mer än 1 miljard dollar i kampanjbidrag” vilket, enligt undersökningskommittén, ”berövade övervakarna den nödvändiga styrkan och oberoendet som krävts för att skapa finansiell stabilitet”.
Andre Damon på World Socialist Web Site kommenterar att rapporten innehåller material som normalt sett skulle vara tillräckligt för att åtala tusentals personer, både bankmän och myndighetsrepresentanter.
Inte desto mindre, konstaterar han, har ingen behövt sitta i fängelse utom Bernie Maddof, och det ”var inte så mycket för att de lurade många människor på mycket pengar, utan för att han lurade fel människor”.
Han påpekar också att rapporten uppmärksammats föga i vare sig dagspress eller affärstidningar.
Inte bara har bankcheferna klarat sig undan åtal, de har klarat sig utmärkt.
Redan under de första tre månaderna efter den amerikanska regeringens stora räddningsprogram TARP betalade de största bankerna ut 1,6 miljarder dollar i bonuspengar, enligt programmets högste chef, Kenneth Feinberg.
Årslönerna för handlarna vid bankernas tradingavdelningar är återigen uppe på 200 000–500 000 dollar, enligt tidningen Dollars & Sense.
I själva verket tycks det som att Obamaregeringen, efter de uppmärksammade räddningspaketen, gett ytterligare en present till bankvärlden.
I slutet av förra året pumpade amerikanska centralbanken in 600 miljarder dollar i ekonomin, så kallad ”quantitative easing” – eller som det hette innan pengar blev ett helt elektroniskt fenomen: att köra sedelpressen.
Ekonomijournalisten Mike Whitney pekar på att detta är pengar som pumpas in direkt i det finansiella systemet, höjer priserna på aktier och andra finansiella tillgångar – en viktig orsak till börsens överraskande återhämtning – och därmed räddar bankernas balansräkningar.
För alla andra, däremot, för politiken med sig dolda kostnader. En del av pengarna används för spekulation i råvaror, troligen en bidragande, om än inte nödvändigtvis den viktigaste, orsaken till de nära rekordhöga priserna på olja, spannmål och flertalet metaller, trots en världsekonomi som fortfarande går på halvfart.
Det omvandlas i sin tur direkt till exempelvis högre matpriser i affärerna.
En annan effekt är att pressa ned värdet på dollarn, vilket också gör importerade varor dyrare i affärerna och indirekt sänker värdet på amerikanska arbetares löner.
Det, menar Whitney, är möjligen inte heller enbart en oönskad bieffekt, utan kanske snarare ett av målen med politiken. Han pekar på Obamas uttalade mål att dubbla landets export och citerar krönikören Kelly Evans på Wall Street Journal:
”Den enda verkliga lösningen är att sänka kostnaderna för amerikanska arbetare relativt deras utländska konkurrenter, eller annars höja deras prestationer i förhållande till kostnaden. Det senare är önskvärt men kräver utbildning och träning som inte kommer från ena dagen till den andra… den snabba lösningen är att devalvera valutan.”
Kelly Evans ser dock detta som en fusklösning: de åtgärder som verkligen skulle behövas är nedskärningar och lönesänkningar, enligt Wall Street Journal-krönikören.
FAKTA FINANSKRISEN
• Den finanskris som kom att påverka större delen av världen från mitten av 2008 var resultatet av en så kallad bubbla på USA:s finansmarknad.
• En finansbubbla brukar beskrivas som den situation som uppstår när skillnaden i pris mellan finansiell tillgångar, som aktier eller fastigheter, och det reella värdet bakom dessa tillgångar blir för stor.
• De så kallade subprimelånen på den amerikanska bostadsmarknaden anses ha startat krisen.
• Dessa lån till i huvudsak privatpersoner grundades inte på värdet på befintliga fastigheter, utan på fastigheternas förväntade värdeökning. När prisutvecklingen på bostäder avstannade och många privatpersoner saknade återbetalningsförmåga var krisen ett faktum.