Finansminister Anders Borg anslog en triumferande ton när han i förra veckan presenterade finansdepartementets framtidsprognos. Tillväxten blir rekordhög och arbetslösheten kan vara på väg ”mot 80-talsnivåer”, skriver Dagens Nyheter, om inte nu så åtminstone till 2015.
Dit är det fyra år. För att få perspektiv kan det vara intressant att läsa vad finansdepartementet trodde om framtiden drygt fyra år tillbaka i tiden, i sin höstprognos 2006: ”under 2008 och 2009 väntas arbetslösheten minska i god takt” för att 2009 landa på 5,8 procent, varav 4,3 procent ”öppen” arbetslöshet. Den verkliga siffran blev som bekant, efter att finanskrisen briserat, runt 9 procent.
Denna gång känner sig dock finansdepartementet säkra på att ”risken för obehagliga överraskningar har minskat. Snarare handlar det om att prognoserna kan behöva justeras i positiv riktning”.
Med tanke på den pågående skuldkrisen i USA och Euroområdet, varningar för en bostadsbubbla här hemma och i Kina, och mat- och oljepriser som är på väg upp mot rekordnivåer trots att den globala återhämtningen bara kommit halvvägs, låter det knappast som någon självklarhet. Alla andra prognosmakare med någon tyngd – Konjunkturinstitutet, Arbetsförmedlingen, Riksbanken, Svenskt Näringsliv och de privata bankerna – tycks dock i det avseendet dela finansdepartementets bedömning: inget allvarligt kommer att hända. Lika överens var prognosmakarna 2006.
Vi antar att det blir så: Inget allvarligt kommer att hända, den här gången. Vad innebär det för oss i arbetskraften?
Inte oväntat väger finansdepartementets prognos över en aning mer på den optimistiska sidan än övrigas. Konjunkturinstitutet, KI, skrev i december (en prognos man fortfarande håller fast vid) att arbetslösheten ”faller tillbaka ganska långsamt” och ”ännu i slutet av 2012 är så pass hög som 7,5 procent”. Sedan drar siarna på KI ut prognosen hela nio år framåt i tiden och skriver att ”ekonomin bedöms nå konjunkturell balans i slutet av 2013 och förblir sedan nära jämvikt fram till 2020”. Då kommer ”arbetslösheten att stabiliseras mellan 6,5 och 7 procent”.
Naturligtvis vet KI lika mycket eller lite som en genomsnittlig spåman vad som kommer att ha hänt 2020. Men siffran 6,5–7 procent arbetslöshet är ändå värd att tas på allvar. Det är nämligen så lågt som KI anser att arbetslösheten får sjunka. Sedan slår den i golvet för den berömda ”jämviktsarbetslösheten”. Detta är mer än bara en profetia – det är en självuppfyllande profetia. Skulle arbetslösheten sjunka lägre än så slår Riksbanken till med räntehöjningar för att pressa upp den igen, som banken faktiskt gjorde under 2007. KI räknar också med en ”åtstramande” politik med början 2013 – alltså en politik för att hålla arbetslösheten uppe.
Riksbankens syn på den svenska ekonomin brukar ligga nära KI:s, och vad banken publicerat av egna prognoser går också i samma linje. I den presentation som dess chef Stefan Ingves gjorde för riksdagen den 3 mars planar arbetslöshetskurvan ut lite över 6 procent framåt 2015. Detta är långt ifrån några ”80-talsnivåer”. Svenska myndigheter har laborerat med många olika arbetslöshetsmått, men följande den definition som Riksbanken själv använder i presentationen, kan man i samma presentationsbild tydligt se att arbetslösheten mellan 1980 och 1990 pendlade mellan som högst 4,5 och som lägst 2 procent. Och det är alltså i slutändan Riksbanken som bestämmer hur hög arbetslösheten ska vara.
Ljuger då Anders Borg? Tittar man noga på finansdepartementets pressmeddelande ser man att de bara förutspår att den ”öppna” arbetslösheten ska närma sig 80-talets siffror. Det målet kan man naturligtvis också nå genom att helt enkelt ”dölja” en större andel av den faktiska arbetslösheten.
Studerar man diagrammen från Arbetsförmedlingens senaste månadsstatistik ser man att den totala arbetslösheten i dag är nere på 8 procent, eller ungefär där den låg år 2000. Den ”öppna” arbetslösheten är strax över 4 procent, samma som 2002. Men andelen som befinner sig i program med aktivitetsstöd – i ”åtgärdslandet” – är också nästan 4 procent, och det är lika högt som 1998 och bara något lägre än under 1990-talskrisens allra mörkaste år. Antalet åtgärdsplacerade har fortsatt att öka under hela 2010 och har gått upp med 16000 – till totalt 188000 – jämfört med samma månad för ett år sedan. I dag är nästan varannan arbetslös ”gömd” i någon åtgärd, däribland den ökända Fas 3, vilket torde vara en av de högsta andelarna någonsin.
De öppet arbetslösa och de som döljs i åtgärder är naturligtvis inte heller hela den ”verkliga” arbetslösheten, vilket inte minst allianspartierna kraftfullt påpekade inför valet 2006. Går vi exempelvis till SCB:s Arbetskraftsundersökning ser vi att kategorierna ”undersysselsatta” (deltidsarbetslösa) och ”latent arbetssökande” tillsammans är ungefär lika många som de arbetslösa. Den verkliga arbetslösheten skulle alltså grovt kunna uppskattas till dubbla den officiella siffran.
En fortsatt massarbetslöshet på 12–15 procent är med andra ord vad vi har att vänta oss under överskådlig framtid – även om inget allvarligt skulle hända.
