När Morales, via sin finansminister, strax före jul förra året tillkännagav en bränsleprishöjning på 83 procent var han säkert medveten om att sådana politiska åtgärder aldrig är populära och rentav har kostat ett par tidigare latinamerikanska presidenter makten. Men omfattningen på reaktionen måste ändå ha varit en chock.
Inom några få dagar reste sig kvartersråden i den stridbara förstaden El Alto, ledande i störtandet av nyliberale Gonzalo Sanches de Lozada 2003. De blockerade den internationella flygplatsen och infarterna till huvudstaden La Paz och marcherade mot centrum. 15 poliser skadades under en enda dags strider utanför presidentpalatset.
Kravaller bröt också ut i landets tredje stad Cochabamba och COB, den bolivianska fackliga centralorganisationen, utlyste generalstrejk, efter att under flera år ha kontrollerats av en fraktion närstående Morales parti MAS. Buss- och lastbilschaufförer paralyserade genom strejker kommunikationerna i stora delar av landet och till och med cocaodlarnas rörelser, där presidenten själv en gång började sin politiska bana, vände sig mot förslaget och slog upp barrikader över landsvägarna.
Några dagar in på det nya året backade regeringen från förslaget.
– Jag har lovat ”leda genom att lyda” och eftersom vi har lyssnat på folket, har vi dragit tillbaka förslaget för tillfället, förklarade Morales.
Sedan dess har läget aldrig riktigt lugnat ned sig. I mitten av februari bröt en rad protester ut över matpriserna, som stigit med nära 30 procent på två månader, vilka den 18 februari kulminerande i en ny generalstrejk. Strejken fick visserligen begränsad uppslutning, men det blev på nytt demonstrationer i alla provinshuvudstäder.
I Cochabamba satte kvartersråd upp vägblockader mot planerna på höjda bussbiljettpriser. Regeringen har också misslyckats med att nå en överenskommelse om de offentliganställdas löner – ett dekret om 10-procentiga löneökningar har avfärdats som otillräckligt. Även pensionärsorganisationer har hotat med att marschera mot presidentpalatset om de inte kompenseras för prishöjningarna.
De nya protesterna kom när Morales regering tycktes stå starkare än någonsin. Den hade efter nästan fem års kamp besegrat den separatistiska högern i östra och södra Bolivia. Flera av dess ledare sitter i dag fängslade och andra har röstats bort från sina poster. Därigenom stärkte Morales också sin prestige gentemot kritikerna till vänster, som under hela striden anklagat honom för att vara vek och kompromissvillig – med facit i hand framstod hans försiktiga linje snarare som skicklig strategi.
I en veckas kravaller tycks nu hela den prestigen ha spolats bort och vänsteroppositionen har fått ny energi.
– Med decemberupproret återerövrade vi minnet av våra strider, utropar Óscar Olivera, folkledare i Cochabamba, som först blev berömd genom sitt deltagande i de stora demonstrationerna mot privatiseringen av stadens vatten 2000.
Enligt Olivera har regeringen Morales i praktiken gjort allt annat än att ”leda genom att lyda”. Tvärtom har den, menar han, tagit kontroll över så många folkliga organisationer den kunnat för att toppstyra dem.
Andrés Soliz Rada, tidigare energiminister i MAS-regeringen och en av landets största olje- och gasexperter, menar att upproret speglade ett missnöje övıer att ”energibolagen har återtagit makten över landet”; han har länge kritiserat sina tidigare regeringskollegor för att nationaliseringen av gasresurserna 2005 blev en rent symbolisk åtgärd.
Vänsteroppostionen planerar nu att samla sig bakom kravet på en folkomröstning för att avsätta vicepresidenten Alvaro García Linera, uppfinnaren av uttrycket ”andinsk kapitalism”, som länge setts som portalfigur för högerflygeln inom MAS.
Inte desto mindre har oppositionen sina egna inre motsättningar att handskas med. Olivera går exempelvis till hårt angrepp mot en rad gruv- och industriprojekt som han karaktäriserar som ”nyliberalism utan privatiseringar” och ”att förvandla Moder Jord till en handelsvara”.
För Solíz Rada är problemet tvärtom att regeringen inte hårdare konfronterat det internationella kapitalet för att möjliggöra industrialisering av naturresurserna inom landets gränser. Och inom fackföreningarna leds motståndet mot MAS många gånger av personer knutna till traditionella trotskistiska och stalinistiska partier, som hittills inte visat någon större förmåga att följa med sin tid eller samla bredare grupper kring sig.
Likväl verkar det som att regeringen Morales inte längre kan ta stödet från sina traditionella bas för givet. Det innebär att den nu står inför valet att antingen konfrontera sina tidigare allierade eller att ta sitt eget slagord, att ”leda genom att lyda”, på större allvar.
